tankar i efterhand..

Har suttit här och läst på älsklingens facebook och på vännens blogg..

Inser att jag faktiskt fått ett hjärtstillestånd,  legat nedsövd och nedkyld i tre dygn och att min familj och mina vänner inte visste om jag skulle överleva. När mamma och älsklingen kom in på akuten fick de rådet att ringa alla som de ville skulle komma dit - och säga adjö..

För mig hände egentligen inte något mer traumatiskt än att jag vaknade upp med syrgas, brutna revben och jävligt hes röst! 
Jag sov ju hela tiden, men mina tankar går i efterhand till alla de som satt och vakade, jag hafr förstått att ni hade ett egen besöksrum som nu huserade i?.

Tack för att ni fanns och finns!!

Ni är världens bästaste!!!

Tack syster för att du sov i den obekväma fåtöljen och stod ut med mitt griniga humör!

Tack bror för att du matade mig med pannkakor som jag inte ville ha!

Tack mamma och pappa för att ni aldrig tvekade att sätta er i bilen alla tider på dygnet! 

Tack alla fantastiska, älskade vänner för alla besök, sms och telefonsamtal.

Tack min älskade man för att du höll mig levade tills ambulanspersonalen  kom, tack för att fanns där varje gång jag öppnade ögonen, tack för att du är min själsfrände och min bästa vän, tack för att du är DU!  

För det mesta mår jag rätt vanligt, speciellt ju mer revbenen läker. Men ibland kommer tankarna på vad som hänt, vad som kunde ha hänt, och rädslan för att det ska hända igen.

Känns också väldigt ironisk hur jag har varit sån hypokondriker hela livet. Kollat upp varenda leverfläck och förkylning. Har vidtagit varenda försiktigthetsåtgärd som finns.. Och så händer detta..

Vad ska man säga???

Har ingen perfekt mening att sammanfatta och avsluta med, så det bli bara ett

Kramar från mig