Hästarna

Nu blir det mycket hästar i bloggen ett tag.

Här har vi dem i hagen, det är russet Bolina till vänster och shettisen Blixten till höger.

Idag började Tilda med att rida barbacka i trädgården för att träna balans och för att känna att hon fick mer kontakt med hästen. Eftersom hon inte är så lång så täcks ju det mesta av hennes ben av sadel. Så hon fick öva på att styra hästen med skänklarna (benen) och hur hon skulle använda tyglarna som hjälp. Hon var jätteduktig och fick ut Bolina i hörnen, gjorde volter och gick serpentiner.

Sedan satte vi på sadeln och gick en sväng. Tilda fick trava lite på grusvägen och vi märkte att Bolina inte ville trava om jag gick bakom, men om jag sprang framför så travade hon gärna på.

Vi gick förbi hemma också så att Tias och Indra fick hälsa på Bolina, och de fick sitta lite på henne. Tias tyckte att det var läskigt, men Indra ville rida mera. 

Idag blev det ingen Blixten för Indra, men här är kortet på henne innan hon ska rida på honom: 

Sista kortet är på Blixtens bror Sixten. Han är lite mindre, och han är såååå söt. Jag har aldrig sett en häst med den färgen innan. Det fastnade inte riktigt på bild, men han är liksom flammmig i gult och brunt, så det ser nästan ut som att han skimrar i guld... 

Modifast dag 24, våra mått

Halva tiden har gått och idag har vi äntligen hunnit mäta varandra. Det är bra om det är samma person som mäter och eftersom vi mätte varandra sist så körde vi samma upplägg igen. Och här är resultaten: 

Anna (-4,9 kg)

Hals: -3cm

Axelbredd: - 4 cm

Överarm: -1,5 cm

Underarm: -2 cm

Bröst:  -1 cm

Under byst:  -5 cm

Midja: -2 cm

Stuss: -0,5 cm

Lår: -1,5 cm

Knä: +1,5 cm

Vad: +0,5 cm   

Totalt: 20,5 cm

Jag (-5,5 kg)

Hals: -1,5 cm

Axelbredd: -2 cm

Överarm: -2 cm

Underarm: -0,5

Bröst: -1 cm

Under byst: -0,5 cm

Midja: - 5 cm

Stuss: -3,5 cm

Lår: -2 cm

Knä: -3 cm

Vad: -1 cm   

Totalt: 22 cm

Det betyder kanske ingenting hur många cm det blir när man slår ihop det eftersom vi hade kunnat välja att mäta färre eller fler ställen, men det var lite kul ändå.
Det känns bra än så länge. På ett sätt börjar vi bli jäkligt trötta på det här, men samtidigt känns det inte som att det är ett alternativ att sluta, som jag nog skrivit innan. Vi är också lite rädda för vad som ska hända när vi börjar äta igen, det är rätt tryggt att hålla sig till skakarna och bara skakarna.. Vi vill ju inte att semestern ska komma och förstöra de resultat vi fått.. Men än så länge är det tre veckor kvar innan vi ens behöver börja fundera på det. 

Jag vill tacka...

Jag vill tacka er som kommenterar inläggen.
Systrami och mamma, TACK!!!

Jag vet att jag tjatar om det här, men de kommentarer jag får på facebook försvinner, det går inte ens att hitta saker som man själv lagt upp på facebook längre, och det är så kul att spara kommentarer till inlägg.
Så snälla ni som skriver kommentarer, skriv det under inläggen.
Jag tror att jag har gjort det så enkelt det bara går att kommentera, jag lägger upp inläggen ett i taget med kommentarsrutan framme, men om det fortfarande är krångligt så säg till. Man behöver inte ha nåt googlekonto, man behöver inte registrera sig, man kan bara skriva som anonym och sedan skriva under med sitt namn - eller inte, men då blir det jobbigt för kontrollfreaket här...

Jag vill kunna se tillbaka och inte bara läsa inläggen utan även kommentarerna och reaktionerna på dem.

Tack på förhand!!!

Efter halva tiden har Anna och jag fått följande resultat:

Anna har gått ner 4,9 kg och har minskat 1,7 BMI-enheter.
Jag har gått ner 5,5 kg och minskat 2 BMI-enheter.

Att se resultatet i BMI snarare än siffror på vågen visar att viktnedgången även är bra ur ett hälsoperspektiv. :-)

På onsdag ska vi ses och mäta varandra och då återkommer jag med de resultaten också.

Det här är Bolina

Efter att vi insett att Milano var lite för stor för Tilda så hittade Anna det här lilla gotlandsrusset till Tilda. Hon heter Bolina och istället för att bo precis granne med farmor så bor hon på Aröd, precis vid mormor och morfar och också vid vår byscha :-) 

Hon är en B-ponny som är 1.21 i mankhöjd och hon passar Tilda väldigt mycket bättre. Hennes ägare har fått en C-ponny och har inte tid att rida bägge två så Tilda ska rida Bolina ett par dagar i veckan. Och det bästa av allt är att Bolina har tre shettiskompisar, så även Indra kan få följa med och rida på en alldeles egen ponny. 

Hade ingen bild på shettisarna, så jag snodde en random bild från google, 

bara för att visa storleken på en shettis (shetlandsponny) :-) 

Modifast dag 21

Japp, tiden går fort när man har roligt. Tre veckor har redan gått. Halva tiden.
Nu var jag i London dag 12-15 och där varvade jag lite. Jag drack Modifast hemma och åt mat när vi åt ute och när vi var hembjudna till mammas kompis på middag. Och jag får erkänna att jag åt lite annat också.
Det är faktiskt väldigt mycket lättare att hålla karaktären och självdiciplinen när man BARA dricker Modifast.

Men jag hade tur att vi gick så sjuuuuuukt mycket! Vi gick alltså många många timmar varje dag, vi var i stort sett bara still när vi sov. Det var troligen min räddning. Jag hade som mål att inte gå upp i vikt under tiden i London, när jag vägde mig morgonen efter att vi kom hem så stod vågen på 1 hg mer än måndagen innan jag åkte. Man får väl säga att det är rätt ok :-)

Det var också rätt svårt att gå tillbaka till att bara äta Modifast, lika svårt som de första dagarna faktiskt. Men nu känns det som att jag har kommit in i det igen.
Idag var vi hemma hos mamma och pappa och firade min mamma lite i förskott eftersom hon fyller år 30 maj, men då ska hon och pappa åka bort. Och jag klarade av att sitta med vid maten och dricka min potatis- och purjolökssoppa. Och när de åt efterrätt nöjde jag mig med en stor kopp kaffe.
Så nu är jag back in the game :-)

Imorgon är det måndag och Anna och jag ska väga oss igen. Vi ska också ta nya mått på varann också eftersom halva tiden har gått, men det blir inte förrän på onsdag eftersom vi inte ses förrän då.

Så, håll tummarna imorgon bitti :-)

Svar eller bara fler frågor??

Så var det då dags för att få resultatet av LQTS-testet.
Jag hade två scenarion i huvudet. Antingen skulle det visa sig att jag hade LQTS eller så skulle det visa sig att jag INTE hade det. Jag hade inte förberett mig för ett tredje scenario; att de hade hittat en avvikelse på en av gensträngarna de undersökte, men de visste inte vad den avvikelsen betydde.

Det fanns någonting som visade på att det inte var särskilt stor risk att avvikelsen skulle innebära någon form av sjukdom, men något dataprogram hade räknat ut att avvikelsen (som hette typ I11334V eller nåt liknande) eventuellt kunde innebära "possible damage".

Kontentan var iaf att det i nuläget inte finns någon anledning att börja ta prover på syskon och barn. Det är inte troligt alls att jag har LQTS och även om man skulle hitta samma avvikelse hos familjen så skulle de ändå inte kunna göra något med det fyndet eftersom de inte har någon aning om ifall det betyder nåt och isf vad. Jag tror de sa att det fanns folk med LQTS som hade liknande avvikelser, men då hade de en helt annan EKG-bild ("fulare EKG" enligt genetikläkaren, mitt EKG ser ju helt bra ut i vila).
Om fem år kan man göra om testet, eftersom forskningen inom genetik hela tiden går framåt.

Mamma var med mig och vi fick intrycket av genetikläkaren att hon inte tyckte att det var något att fundera över alls. Hon sa att eftersom man inte testar alla människor så vet man ju inte hur det ser ut hos friska människor, så detta kan vara bara ett obetydligt bifynd. Fast självklart var det så att bland de 6000 friska människor som de faktiskt hade testat i studiesyfte så hade inte en enda just den här genavvikelsen.

Jag frågade om detta betydde att det nu är bevisat att jag inte behöver någon ICD (dr Romeo skrev ju att om antingen magnetröntgen eller LQTS-testet visade något så borde jag ha en ICD), men det ville hjärtläkaren inte svara på innan han hade konfererat med sina kollegor.. Han sa att han hade en åsikt redan, men det är alltid flera läkare som ska besluta om ICD så därför ville han inte säga något innan han pratat med dem. Det var inte det svaret jag tänkt mig riktigt.. Men det behöver ju inte betyda nåt, läkare är ju inte de mest pedagogiska.

Bägge verkade väl rätt inne på att det inte var något att oroa sig för. Men så är det detta att de inte till 100% vet vad som orsakade mitt hjärtstopp. De vet att jag hade hypokalemi (lågt kalium), men det är inte normalt att det får så förödande konsekvenser, om man inte har ett tillstånd som gör att man är extra känslig för kaliumrubbningar, vilket man tex är om man har LQTS. Så de ska utreda lite till då.

Genetikläkaren sa att det är ett väldigt intressant fall, den där avvikelsen betydde liksom å ena sidan en sak, men å andra sidan nåt annat. Men tyvärr var det inget som hjälpte mig som ville ha ett svar, sa hon.

Borde vara van vid att vara ett intressant fall som ingen riktigt har ett svar på, så varför är jag förvånad?

Två timmar kvar till svar på testet

Om två timmar ska jag få svar på LQTS-testet. Om två timmar är antingen den här långa resan över och jag är helt friskförklarad eller så börjar en ny lång resa som inkluderar resten av familjen, mer tester och ev en ICD inopererad... 
Lite svårt att koncentrera sig på föreläsningen just nu...

Nästan en egen häst

 

Det här är Milano.

Milano är en D-ponny som är 19 år och bor ett par hundra meter från Tias och Tildas farmor. En dag i veckan är Milano Tildas alldeles egna ponny. Då får hon gosa och rida precis hur mycket hon vill. Och hon måste såklart ta hand om Milano, hon måste se till att han får mat och färskt vatten, mocka i hans box och se till att han har det bra. Och hon måste städa efter sig i stallet innan hon åker hem.

Vi kan antingen rida ut i skogen eller låna grannens paddock. Anna har lovat att ha lite ridlektioner med Tilda också. Det är så nära man kan komma att ha en egen ponny när man varken har tillräckligt med tid eller pengar :-)

EDIT: Milano är en jättefin ponny, men vi insåg att han var lite för stor och lite för stark för Tilda. Tilda kände att hon inte riktigt klarade av Milano så därför blev det inte roligt att rida. Vi bestämde oss för att leta reda på en annan ponny som passade Tilda bättre. Milano är nu ledig. Passar någon som är lite större, lite starkare och lite mer orädd än Tilda då han är nafsig. 

Throwback wednesday

Den här låten kom på radio när jag åkte hem i bilen idag. Jag vet inte när jag hörde den senast. Den är från melodifestivalen 2007 (ignorera att texten på filmen säger 2006 Norway) och det året spelades den hela tiden. 

När jag hörde den fick jag en klump i magen och jag kastades tillbaka till vårt kök i Komarken. Jag satt där med Tias som var två år och Tilda som var en liten bebis och kände igen mig så väl i orden. 

Text och musik: Marie Lindberg

And you said

I think I know how you’re feeling and I replied

I don’t think so at all

And then we wouldn’t be here

Reuniting cup of coffee, trying to recall

And no guard

What have we done to each other and tell me, dear

Where did we go wrong?

And did we grow apart

Or did we just not grow together?

Living our dreams

When you’re sleeping on the couch

When love becomes sacrificing

Then I’m not sure it’s gonna be you and me

Anymore

And it’s time

Tell me what you are thinking and guide me

Where do we go from here?

Do our ways converge

Or do they seperate to nowhere?

Destination unknown

When you’re sleeping on the couch

When love becomes sacrificing

Then I’m not sure it’s gonna be you and me

Anymore

Jag kommer ihåg min ologiska tanke att jag visste att jag inte var kär, men det var ju inte hans fel. Så när allt nu var som det var och vi hade två barn och skulle leva tillsammans resten av livet så fick jag ju vara den bästa flickvännen jag kunde vara så att han inte skulle lida av att jag inte var kär i honom. Jag var 27 år och hade ångest över att hela mitt liv redan var utstakat. 

Ett halvår senare sprack det, men idag när jag hörde låten på radion så kom jag ihåg precis hur det kände att sitta där med den här klumpen i magen.
Att bestämma att vi inte skulle vara tillsammans längre är nog det svåraste jag någonsin har gjort. Det innebar inte bara att jag sårade en människa som jag brydde mig så otroligt mycket om. Det innebar att jag skildes från mina barn som jag i stort sett aldrig hade varit ifrån under hela deras liv. Det tog så många år för mig att ens kunna fungera som människa de dagar de inte var hos mig. Den sorgen och smärtan kom också idag. Hur jag satt i deras sängar och kramade deras pyjamasar och grät när de var hos sin pappa. Det gör fortfarande ont när de inte är här, jag låter fortfarande deras sängar vara obäddade och rummen som de lämnade dem när det är pappavecka så att det ska synas att de bor här. :-) 

Tänk vad mycket känslor och tankar en sång på radion kan ta fram... 

Tomt var det här

Vilken underbar känsla att se två helt tomma kartonger! Ok, det står fortfarande 14 kartonger kvar staplade mot väggen, men några till är alldeles snart tomma de också. Tänk att det faktiskt nånstans finns ett slut på det där Modifastberget. Tänk att det kommer att komma en dag när jag slänger den sista tomma kartongen. Undrar hur det kommer att vara den dagen..

Första veckans resultat

Det här är Anna och jag idag. Vi började tappa sugen och insåg att vi behövde få veta om det faktiskt hände något eller om vi bara körde på helt i onödan. Vi var ganska uppgivna igår bägge två och ganska säkra på att vi inte gått ner nånting alls. Så vi bestämde att det kanske kan vara en bra idé att kolla resultaten en gång i veckan, och om det skulle visa sig att vi kämpat på i en vecka och det inte hänt nåt så får vi prova nåt annat.

Så imorse vägde vi oss samtidigt i varsin ände av luren och vågarna visade -3,2 kg för Anna och -3,9 kg för mig. Dessutom hade vi bägge två minskat ca 3 cm i midjemått. Så nu är vi glada och känner att det är värt att fortsätta ett tag till!!!!

Nu hade vi ju ganska lika viktnedgång, men den lilla skillnaden kan ev bero på att Anna varit bortrest nästan hela veckan och "bara" gått promenader medan jag har tränat som vanligt. Veckan som kommer blir tvärtom, Anna är hemma och kan träna som vanligt medan jag är bortrest i London.

Under gårdagen funderade jag ganska mycket på om det är värt det, om vi skulle köra en kortare period mm. Och insåg att det blir inte mindre jobbigt för det. Den dagen som är idag är precis lika jobbig oavsett hur lång tid det är kvar. Och den tiden man har bakom sig är inte jobbig alls, oavsett om det är en dag eller en vecka eller en månad. Den dagen man börjar äta igen så gör det ingen som helst skillnad hur länge man gått på pulver. Alltså kör vi på som planerat!

modifast dag 6

Idag har varit en jobbig dag. Det blev fel med sopporna eftersom vi kom iväg så sent från stallet, så allt blev förskjutet och jag har varit hungrig och irriterad och vill ha mat!

Men det är bara att bita ihop för det är inget alternativ att sluta. Då kommer jag gå upp det jag ev gått ner och ha slösat bort både tid och ansträngning och pengar. För att inte tala om att jag ju inte kommer få nåt resultat.
Nej, det är bara att kämpa på.
Men det hade varit väldigt mycket lättare om man inte hade haft en familj som envisas med att äta mat och lördagsgodis. Fast det är mest maten jag saknar!
I förmiddags var vi hos Marcus mormor och hon bjöd på hembakta bullar. De luktade otroligt gott, men jag tyckte inte att det var jättesvårt att stå emot.
Däremot två överblivna köttbullar som ligger kvar i stekpannan, jag får ta dem snabbt och slänga dem. Tur att jag har även påsarna med soppsmak, hade blivit knäpp av att inte få i mig nåt salt. Och sparrissoppan är faktiskt jättegod!

Ikväll är det uppdelat mys hemma hos familjen. På nedervåningen sitter Marcus och Tias och tittar på Sagan Om De Två Tornen och på övervåningen har jag bäddat ner Tilda och Indra i soffan och vi tittar på Jordgubbslisa. Det är typ samma sak som Fiffi Förgätmigej fast med bär- och och fruktflickor istället för blomflickor. Och ungefär lika spännande.

Modifast dag 5

Jag har inte så mycket att tillägga från de tidigare dagarna förutom att t.o.m grillchips kändes som att det hade varit riktigt gott att få äta. Till fredagsmyset fick barnen väja bland det snacks som jag tycker är allra minst gott och de valde grillchips och jordnötsringar. Det enda som är mindre gott än det är salta pinnar, men det ville de inte ha..

Och om den hemgjorda pizzan igår verkade god så var det inte lättare med hirsgratängen idag. Jag har inga problem med att laga maten, men jag klarar verkligen inte av att sitta vid bordet och titta på när de andra äter. Så jag satte mig i sovrummet med hörlurar och tittade på Once Upon A Time (tips för er som inte sett den serien). Men man kan ju inte sitta hela fredagsmyset ensam i sovrummet, så fick snällt sitta med när de andra satt med varsin liten skål med snacks och dippade grönsaker..

I övrigt har dagen funkat bra. Jag hade med mig alla tre barnen till gymmet när jag skulle träna cirkel imorse med meningen att de skulle stanna i barnrummet och titta på film, men efter halva passet kom de in i salen och ville titta på. Och de var jätteduktiga så de fick stanna. Först satt de alldeles stilla på en hög stepbrädor, men sedan började de dansa och göra likadana övningar som de stationerna som såg roligast ut. Men de störde ingen och de fick de andra deltagarna på passet att le, så då tyckte jag att det kändes ok att låta dem vara kvar. Efteråt kom det fram folk som talade om hur goa mina barn var, då känner man att de iaf kan uppföra sig bland folk och då har vi ju gjort nånting rätt ;-)

Imorgon är det vårcup för Tias och ridning för Tilda, så fullt upp hela dagen. Och givetvis samtidigt, så vi får dela upp oss och vara med varsit barn, och Indra får hänga med killarna.

modifast dag 4

Att inte äta är inte så svårt. Eller jo, det är svårt, men det är inte så svårt så att jag inte klarar av det. När familjen skulle äta Tias hembakade pizza satt jag i soffan istället för att sitta vid bordet och titta på, då hade jag dessutom redan tagit min middagsskak, men annars funkar det hyfsat bra att sitta med skaken vid bordet när de äter. 

Imorse gjorde jag hallonsmoothie åt dem till frukosten och då kunde jag dricka min hallonskak samtidigt så var det iaf samma färg. :-) 

För den som undrar så går det bra för Anna också. Hon är just nu i sommarstugan ihop med massa familj som har koll på henne och som stöttar istället för att truga på henne mat. Bra familj :-) 

Jag har tränat styrketräning idag och det börjar kännas att krafterna inte riktigt är desamma. Inte styrkan, men kraften. Orkade knappt gå upp för trapporna hemma efteråt. 

Imorgon är det pensionärsgympan igen, får se hur det går. 

Det som är jobbigt är egentligen att jag mår som att jag hade haft pms. Det är inte lika jobbigt för mig som för resten av familjen eftersom jag inte har nåt tålamod alls, vilket såklart går ut över dem. Det bästa hade varit om jag bara fick vara ifred och sitta i ett hörn och pyssla med mitt, men tyvärr funkar det ju inte ihop med familjen, och heller inte ihop med studier. Så jag får göra en kraftansträngning och försöka vara trevlig också. Det är ju snart bara fem veckor kvar, hur svårt kan det vara? ;-) 

Första dagen på sommarhalvåret

...lärde jag mig igår i Tildas klass. Det är varför vi firar valborg, det är den sista dagen på vinterhalvåret, idag är det alltså officiellt sommar :-)
Eller försommar iaf. Och solen lyser från en klarblå himmel. Och vi är lediga. Och alla barnen är hos oss. Och jag lever och mår bra. Man kan inte begära mer :-)