Throwback wednesday

Den här låten kom på radio när jag åkte hem i bilen idag. Jag vet inte när jag hörde den senast. Den är från melodifestivalen 2007 (ignorera att texten på filmen säger 2006 Norway) och det året spelades den hela tiden. 

När jag hörde den fick jag en klump i magen och jag kastades tillbaka till vårt kök i Komarken. Jag satt där med Tias som var två år och Tilda som var en liten bebis och kände igen mig så väl i orden. 

Text och musik: Marie Lindberg

And you said

I think I know how you’re feeling and I replied

I don’t think so at all

And then we wouldn’t be here

Reuniting cup of coffee, trying to recall

And no guard

What have we done to each other and tell me, dear

Where did we go wrong?

And did we grow apart

Or did we just not grow together?

Living our dreams

When you’re sleeping on the couch

When love becomes sacrificing

Then I’m not sure it’s gonna be you and me

Anymore

And it’s time

Tell me what you are thinking and guide me

Where do we go from here?

Do our ways converge

Or do they seperate to nowhere?

Destination unknown

When you’re sleeping on the couch

When love becomes sacrificing

Then I’m not sure it’s gonna be you and me

Anymore

Jag kommer ihåg min ologiska tanke att jag visste att jag inte var kär, men det var ju inte hans fel. Så när allt nu var som det var och vi hade två barn och skulle leva tillsammans resten av livet så fick jag ju vara den bästa flickvännen jag kunde vara så att han inte skulle lida av att jag inte var kär i honom. Jag var 27 år och hade ångest över att hela mitt liv redan var utstakat. 

Ett halvår senare sprack det, men idag när jag hörde låten på radion så kom jag ihåg precis hur det kände att sitta där med den här klumpen i magen.
Att bestämma att vi inte skulle vara tillsammans längre är nog det svåraste jag någonsin har gjort. Det innebar inte bara att jag sårade en människa som jag brydde mig så otroligt mycket om. Det innebar att jag skildes från mina barn som jag i stort sett aldrig hade varit ifrån under hela deras liv. Det tog så många år för mig att ens kunna fungera som människa de dagar de inte var hos mig. Den sorgen och smärtan kom också idag. Hur jag satt i deras sängar och kramade deras pyjamasar och grät när de var hos sin pappa. Det gör fortfarande ont när de inte är här, jag låter fortfarande deras sängar vara obäddade och rummen som de lämnade dem när det är pappavecka så att det ska synas att de bor här. :-) 

Tänk vad mycket känslor och tankar en sång på radion kan ta fram...