resultat i statistik

 När man tycker att det inte händer någonting varken på vågen eller måtten så kan det vara bra att gå tillbaka till statistiken. Appen Lifesum (fd Shapeup)

 

 

 

Kaffepaus och sex veckor med modifast

Det är nu sex veckor som har gått sedan Anna och jag startade vår Modifastresa. Originalplanen var att vi skulle börja trappa upp idag, men eftersom vi bägge ätit mat under en vecka så sa vi att vi skulle köra en vecka till.
Jag har dock inte bestämt mig, eftersom jag tror att jag inte är jättetrevlig när jag äter modifast. För min familjs skulle kan det kanske vara en bra idé att jag börjar äta middag tillsammans med dem nu som dealen var från början.

En annan anledning är att jag nu väger ungefär lika mycket som när jag skrev mitt blogginlägg om att jag ska sluta banta.
De här sex veckorna har jag gått ner 7,3 kilo och kommer i byxor som jag inte kunnat knäppa på ett år.
Jag är nästan exakt där jag var innan träningsförbudet, för drygt ett år sedan.
Dessutom köpte jag en ny klänning igår och när jag provade den sa Tias "gud vad smal du har blivit"

Meningen med Modifast var att det skulle vara en kickstart i viktminskningen och att jag/vi sedan skulle lära oss att äta bra och träna och vara hälsosamma människor resten av livet.
Att bara dricka all sin näring och få i sig 850 kcal om dagen är inte hälsosamt :-)

Så jag tror att jag tar nästa steg i min viktresa och går på fas 2 - upptrappning. Det är fortfarande tre modifast om dagen och ett mål mat, så det är ett tag kvar till bara vanlig mat.
Nästa gång Anna och jag ses är det nog iaf dags för nya mått..
Nu har jag överskridit min kafferast med 14 min, tillbax till biokemin...

Modifast dag...typ... ?

10 dagar kvar är det iaf, och motivationen har helt flugit ut genom fönstret. Men nu SKA jag klara de här sista dagarna.
Jag hade en förhoppning om att lyckas gå ner 6 kg under 6 veckor, och en önskan om att gå ner 9,2 kg för att komma till en bra siffra på vågen.
Med 10 dagar kvar har jag gått ner ca 6,5 kg och hade jag varit helt strikt hela tiden så hade jag kanske klarat mitt önskemål.
Men nu är jag här och nu, det är 10 dagar kvar och jag ska hämta tillbaka den där motivationen!!!!
Först gymmet nu :-)

(Anna är så mycket duktigare än mig, och hon är jätteduktig på att peppa,  men jag är tyvärr sämre på att ta till mig peppet.. )

EKG-bandspelare och träning

Igår och idag har jag gått med en EKG-bandspelare på mig - igen. Börjar bli van och tycker inte att det är några konstigheter med sladdar som sticker fram här och där.
Anledningen är att jag ville att läkarna skulle kolla hur mitt hjärta beter sig vid träning när jag tränar som jag vill, och inte bara en kvart på en motionscykel på sjukhuset där det bara blir trögare och trögare och man till slut får ge upp eftersom benen inte längre orkar trampa runt tramporna i den takten de vill att man ska hålla.

Så igår kväll gick jag och min EKG-bandspelare till gymmet och körde som f*n.
Planen var att jag först skulle köra så hårt jag bara orkade på kondition och sedan köra styrka, men jag kan ha tagit i lite väl på konditionen eftersom jag började må illa och kände mig lite konstig. Det gör inte saken bättre att det inte finns någon luft i halva gymmet, den delen där alla maskiner är, så jag gick hem och ramlade ihop i en lite hög bredvid Marcus. Han kände på min puls och sa att den slog väldigt regelbundet, vilket ju känns bra.

 När jag cyklade på sjukhuset gav jag upp när cykeln var på 175 watt, igår körde jag intervaller och låg som mest på strax över 300 watt, och som minst på 140.
Ska bli spännande att se vad hjärtat säger om det. :-)

Hästarna

Nu blir det mycket hästar i bloggen ett tag.

Här har vi dem i hagen, det är russet Bolina till vänster och shettisen Blixten till höger.

Idag började Tilda med att rida barbacka i trädgården för att träna balans och för att känna att hon fick mer kontakt med hästen. Eftersom hon inte är så lång så täcks ju det mesta av hennes ben av sadel. Så hon fick öva på att styra hästen med skänklarna (benen) och hur hon skulle använda tyglarna som hjälp. Hon var jätteduktig och fick ut Bolina i hörnen, gjorde volter och gick serpentiner.

Sedan satte vi på sadeln och gick en sväng. Tilda fick trava lite på grusvägen och vi märkte att Bolina inte ville trava om jag gick bakom, men om jag sprang framför så travade hon gärna på.

Vi gick förbi hemma också så att Tias och Indra fick hälsa på Bolina, och de fick sitta lite på henne. Tias tyckte att det var läskigt, men Indra ville rida mera. 

Idag blev det ingen Blixten för Indra, men här är kortet på henne innan hon ska rida på honom: 

Sista kortet är på Blixtens bror Sixten. Han är lite mindre, och han är såååå söt. Jag har aldrig sett en häst med den färgen innan. Det fastnade inte riktigt på bild, men han är liksom flammmig i gult och brunt, så det ser nästan ut som att han skimrar i guld... 

Modifast dag 24, våra mått

Halva tiden har gått och idag har vi äntligen hunnit mäta varandra. Det är bra om det är samma person som mäter och eftersom vi mätte varandra sist så körde vi samma upplägg igen. Och här är resultaten: 

Anna (-4,9 kg)

Hals: -3cm

Axelbredd: - 4 cm

Överarm: -1,5 cm

Underarm: -2 cm

Bröst:  -1 cm

Under byst:  -5 cm

Midja: -2 cm

Stuss: -0,5 cm

Lår: -1,5 cm

Knä: +1,5 cm

Vad: +0,5 cm   

Totalt: 20,5 cm

Jag (-5,5 kg)

Hals: -1,5 cm

Axelbredd: -2 cm

Överarm: -2 cm

Underarm: -0,5

Bröst: -1 cm

Under byst: -0,5 cm

Midja: - 5 cm

Stuss: -3,5 cm

Lår: -2 cm

Knä: -3 cm

Vad: -1 cm   

Totalt: 22 cm

Det betyder kanske ingenting hur många cm det blir när man slår ihop det eftersom vi hade kunnat välja att mäta färre eller fler ställen, men det var lite kul ändå.
Det känns bra än så länge. På ett sätt börjar vi bli jäkligt trötta på det här, men samtidigt känns det inte som att det är ett alternativ att sluta, som jag nog skrivit innan. Vi är också lite rädda för vad som ska hända när vi börjar äta igen, det är rätt tryggt att hålla sig till skakarna och bara skakarna.. Vi vill ju inte att semestern ska komma och förstöra de resultat vi fått.. Men än så länge är det tre veckor kvar innan vi ens behöver börja fundera på det. 

Jag vill tacka...

Jag vill tacka er som kommenterar inläggen.
Systrami och mamma, TACK!!!

Jag vet att jag tjatar om det här, men de kommentarer jag får på facebook försvinner, det går inte ens att hitta saker som man själv lagt upp på facebook längre, och det är så kul att spara kommentarer till inlägg.
Så snälla ni som skriver kommentarer, skriv det under inläggen.
Jag tror att jag har gjort det så enkelt det bara går att kommentera, jag lägger upp inläggen ett i taget med kommentarsrutan framme, men om det fortfarande är krångligt så säg till. Man behöver inte ha nåt googlekonto, man behöver inte registrera sig, man kan bara skriva som anonym och sedan skriva under med sitt namn - eller inte, men då blir det jobbigt för kontrollfreaket här...

Jag vill kunna se tillbaka och inte bara läsa inläggen utan även kommentarerna och reaktionerna på dem.

Tack på förhand!!!

Efter halva tiden har Anna och jag fått följande resultat:

Anna har gått ner 4,9 kg och har minskat 1,7 BMI-enheter.
Jag har gått ner 5,5 kg och minskat 2 BMI-enheter.

Att se resultatet i BMI snarare än siffror på vågen visar att viktnedgången även är bra ur ett hälsoperspektiv. :-)

På onsdag ska vi ses och mäta varandra och då återkommer jag med de resultaten också.

Det här är Bolina

Efter att vi insett att Milano var lite för stor för Tilda så hittade Anna det här lilla gotlandsrusset till Tilda. Hon heter Bolina och istället för att bo precis granne med farmor så bor hon på Aröd, precis vid mormor och morfar och också vid vår byscha :-) 

Hon är en B-ponny som är 1.21 i mankhöjd och hon passar Tilda väldigt mycket bättre. Hennes ägare har fått en C-ponny och har inte tid att rida bägge två så Tilda ska rida Bolina ett par dagar i veckan. Och det bästa av allt är att Bolina har tre shettiskompisar, så även Indra kan få följa med och rida på en alldeles egen ponny. 

Hade ingen bild på shettisarna, så jag snodde en random bild från google, 

bara för att visa storleken på en shettis (shetlandsponny) :-) 

Modifast dag 21

Japp, tiden går fort när man har roligt. Tre veckor har redan gått. Halva tiden.
Nu var jag i London dag 12-15 och där varvade jag lite. Jag drack Modifast hemma och åt mat när vi åt ute och när vi var hembjudna till mammas kompis på middag. Och jag får erkänna att jag åt lite annat också.
Det är faktiskt väldigt mycket lättare att hålla karaktären och självdiciplinen när man BARA dricker Modifast.

Men jag hade tur att vi gick så sjuuuuuukt mycket! Vi gick alltså många många timmar varje dag, vi var i stort sett bara still när vi sov. Det var troligen min räddning. Jag hade som mål att inte gå upp i vikt under tiden i London, när jag vägde mig morgonen efter att vi kom hem så stod vågen på 1 hg mer än måndagen innan jag åkte. Man får väl säga att det är rätt ok :-)

Det var också rätt svårt att gå tillbaka till att bara äta Modifast, lika svårt som de första dagarna faktiskt. Men nu känns det som att jag har kommit in i det igen.
Idag var vi hemma hos mamma och pappa och firade min mamma lite i förskott eftersom hon fyller år 30 maj, men då ska hon och pappa åka bort. Och jag klarade av att sitta med vid maten och dricka min potatis- och purjolökssoppa. Och när de åt efterrätt nöjde jag mig med en stor kopp kaffe.
Så nu är jag back in the game :-)

Imorgon är det måndag och Anna och jag ska väga oss igen. Vi ska också ta nya mått på varann också eftersom halva tiden har gått, men det blir inte förrän på onsdag eftersom vi inte ses förrän då.

Så, håll tummarna imorgon bitti :-)

Svar eller bara fler frågor??

Så var det då dags för att få resultatet av LQTS-testet.
Jag hade två scenarion i huvudet. Antingen skulle det visa sig att jag hade LQTS eller så skulle det visa sig att jag INTE hade det. Jag hade inte förberett mig för ett tredje scenario; att de hade hittat en avvikelse på en av gensträngarna de undersökte, men de visste inte vad den avvikelsen betydde.

Det fanns någonting som visade på att det inte var särskilt stor risk att avvikelsen skulle innebära någon form av sjukdom, men något dataprogram hade räknat ut att avvikelsen (som hette typ I11334V eller nåt liknande) eventuellt kunde innebära "possible damage".

Kontentan var iaf att det i nuläget inte finns någon anledning att börja ta prover på syskon och barn. Det är inte troligt alls att jag har LQTS och även om man skulle hitta samma avvikelse hos familjen så skulle de ändå inte kunna göra något med det fyndet eftersom de inte har någon aning om ifall det betyder nåt och isf vad. Jag tror de sa att det fanns folk med LQTS som hade liknande avvikelser, men då hade de en helt annan EKG-bild ("fulare EKG" enligt genetikläkaren, mitt EKG ser ju helt bra ut i vila).
Om fem år kan man göra om testet, eftersom forskningen inom genetik hela tiden går framåt.

Mamma var med mig och vi fick intrycket av genetikläkaren att hon inte tyckte att det var något att fundera över alls. Hon sa att eftersom man inte testar alla människor så vet man ju inte hur det ser ut hos friska människor, så detta kan vara bara ett obetydligt bifynd. Fast självklart var det så att bland de 6000 friska människor som de faktiskt hade testat i studiesyfte så hade inte en enda just den här genavvikelsen.

Jag frågade om detta betydde att det nu är bevisat att jag inte behöver någon ICD (dr Romeo skrev ju att om antingen magnetröntgen eller LQTS-testet visade något så borde jag ha en ICD), men det ville hjärtläkaren inte svara på innan han hade konfererat med sina kollegor.. Han sa att han hade en åsikt redan, men det är alltid flera läkare som ska besluta om ICD så därför ville han inte säga något innan han pratat med dem. Det var inte det svaret jag tänkt mig riktigt.. Men det behöver ju inte betyda nåt, läkare är ju inte de mest pedagogiska.

Bägge verkade väl rätt inne på att det inte var något att oroa sig för. Men så är det detta att de inte till 100% vet vad som orsakade mitt hjärtstopp. De vet att jag hade hypokalemi (lågt kalium), men det är inte normalt att det får så förödande konsekvenser, om man inte har ett tillstånd som gör att man är extra känslig för kaliumrubbningar, vilket man tex är om man har LQTS. Så de ska utreda lite till då.

Genetikläkaren sa att det är ett väldigt intressant fall, den där avvikelsen betydde liksom å ena sidan en sak, men å andra sidan nåt annat. Men tyvärr var det inget som hjälpte mig som ville ha ett svar, sa hon.

Borde vara van vid att vara ett intressant fall som ingen riktigt har ett svar på, så varför är jag förvånad?

Två timmar kvar till svar på testet

Om två timmar ska jag få svar på LQTS-testet. Om två timmar är antingen den här långa resan över och jag är helt friskförklarad eller så börjar en ny lång resa som inkluderar resten av familjen, mer tester och ev en ICD inopererad... 
Lite svårt att koncentrera sig på föreläsningen just nu...

Nästan en egen häst

 

Det här är Milano.

Milano är en D-ponny som är 19 år och bor ett par hundra meter från Tias och Tildas farmor. En dag i veckan är Milano Tildas alldeles egna ponny. Då får hon gosa och rida precis hur mycket hon vill. Och hon måste såklart ta hand om Milano, hon måste se till att han får mat och färskt vatten, mocka i hans box och se till att han har det bra. Och hon måste städa efter sig i stallet innan hon åker hem.

Vi kan antingen rida ut i skogen eller låna grannens paddock. Anna har lovat att ha lite ridlektioner med Tilda också. Det är så nära man kan komma att ha en egen ponny när man varken har tillräckligt med tid eller pengar :-)

EDIT: Milano är en jättefin ponny, men vi insåg att han var lite för stor och lite för stark för Tilda. Tilda kände att hon inte riktigt klarade av Milano så därför blev det inte roligt att rida. Vi bestämde oss för att leta reda på en annan ponny som passade Tilda bättre. Milano är nu ledig. Passar någon som är lite större, lite starkare och lite mer orädd än Tilda då han är nafsig. 

Throwback wednesday

Den här låten kom på radio när jag åkte hem i bilen idag. Jag vet inte när jag hörde den senast. Den är från melodifestivalen 2007 (ignorera att texten på filmen säger 2006 Norway) och det året spelades den hela tiden. 

När jag hörde den fick jag en klump i magen och jag kastades tillbaka till vårt kök i Komarken. Jag satt där med Tias som var två år och Tilda som var en liten bebis och kände igen mig så väl i orden. 

Text och musik: Marie Lindberg

And you said

I think I know how you’re feeling and I replied

I don’t think so at all

And then we wouldn’t be here

Reuniting cup of coffee, trying to recall

And no guard

What have we done to each other and tell me, dear

Where did we go wrong?

And did we grow apart

Or did we just not grow together?

Living our dreams

When you’re sleeping on the couch

When love becomes sacrificing

Then I’m not sure it’s gonna be you and me

Anymore

And it’s time

Tell me what you are thinking and guide me

Where do we go from here?

Do our ways converge

Or do they seperate to nowhere?

Destination unknown

When you’re sleeping on the couch

When love becomes sacrificing

Then I’m not sure it’s gonna be you and me

Anymore

Jag kommer ihåg min ologiska tanke att jag visste att jag inte var kär, men det var ju inte hans fel. Så när allt nu var som det var och vi hade två barn och skulle leva tillsammans resten av livet så fick jag ju vara den bästa flickvännen jag kunde vara så att han inte skulle lida av att jag inte var kär i honom. Jag var 27 år och hade ångest över att hela mitt liv redan var utstakat. 

Ett halvår senare sprack det, men idag när jag hörde låten på radion så kom jag ihåg precis hur det kände att sitta där med den här klumpen i magen.
Att bestämma att vi inte skulle vara tillsammans längre är nog det svåraste jag någonsin har gjort. Det innebar inte bara att jag sårade en människa som jag brydde mig så otroligt mycket om. Det innebar att jag skildes från mina barn som jag i stort sett aldrig hade varit ifrån under hela deras liv. Det tog så många år för mig att ens kunna fungera som människa de dagar de inte var hos mig. Den sorgen och smärtan kom också idag. Hur jag satt i deras sängar och kramade deras pyjamasar och grät när de var hos sin pappa. Det gör fortfarande ont när de inte är här, jag låter fortfarande deras sängar vara obäddade och rummen som de lämnade dem när det är pappavecka så att det ska synas att de bor här. :-) 

Tänk vad mycket känslor och tankar en sång på radion kan ta fram... 

Tomt var det här

Vilken underbar känsla att se två helt tomma kartonger! Ok, det står fortfarande 14 kartonger kvar staplade mot väggen, men några till är alldeles snart tomma de också. Tänk att det faktiskt nånstans finns ett slut på det där Modifastberget. Tänk att det kommer att komma en dag när jag slänger den sista tomma kartongen. Undrar hur det kommer att vara den dagen..

Första veckans resultat

Det här är Anna och jag idag. Vi började tappa sugen och insåg att vi behövde få veta om det faktiskt hände något eller om vi bara körde på helt i onödan. Vi var ganska uppgivna igår bägge två och ganska säkra på att vi inte gått ner nånting alls. Så vi bestämde att det kanske kan vara en bra idé att kolla resultaten en gång i veckan, och om det skulle visa sig att vi kämpat på i en vecka och det inte hänt nåt så får vi prova nåt annat.

Så imorse vägde vi oss samtidigt i varsin ände av luren och vågarna visade -3,2 kg för Anna och -3,9 kg för mig. Dessutom hade vi bägge två minskat ca 3 cm i midjemått. Så nu är vi glada och känner att det är värt att fortsätta ett tag till!!!!

Nu hade vi ju ganska lika viktnedgång, men den lilla skillnaden kan ev bero på att Anna varit bortrest nästan hela veckan och "bara" gått promenader medan jag har tränat som vanligt. Veckan som kommer blir tvärtom, Anna är hemma och kan träna som vanligt medan jag är bortrest i London.

Under gårdagen funderade jag ganska mycket på om det är värt det, om vi skulle köra en kortare period mm. Och insåg att det blir inte mindre jobbigt för det. Den dagen som är idag är precis lika jobbig oavsett hur lång tid det är kvar. Och den tiden man har bakom sig är inte jobbig alls, oavsett om det är en dag eller en vecka eller en månad. Den dagen man börjar äta igen så gör det ingen som helst skillnad hur länge man gått på pulver. Alltså kör vi på som planerat!

modifast dag 6

Idag har varit en jobbig dag. Det blev fel med sopporna eftersom vi kom iväg så sent från stallet, så allt blev förskjutet och jag har varit hungrig och irriterad och vill ha mat!

Men det är bara att bita ihop för det är inget alternativ att sluta. Då kommer jag gå upp det jag ev gått ner och ha slösat bort både tid och ansträngning och pengar. För att inte tala om att jag ju inte kommer få nåt resultat.
Nej, det är bara att kämpa på.
Men det hade varit väldigt mycket lättare om man inte hade haft en familj som envisas med att äta mat och lördagsgodis. Fast det är mest maten jag saknar!
I förmiddags var vi hos Marcus mormor och hon bjöd på hembakta bullar. De luktade otroligt gott, men jag tyckte inte att det var jättesvårt att stå emot.
Däremot två överblivna köttbullar som ligger kvar i stekpannan, jag får ta dem snabbt och slänga dem. Tur att jag har även påsarna med soppsmak, hade blivit knäpp av att inte få i mig nåt salt. Och sparrissoppan är faktiskt jättegod!

Ikväll är det uppdelat mys hemma hos familjen. På nedervåningen sitter Marcus och Tias och tittar på Sagan Om De Två Tornen och på övervåningen har jag bäddat ner Tilda och Indra i soffan och vi tittar på Jordgubbslisa. Det är typ samma sak som Fiffi Förgätmigej fast med bär- och och fruktflickor istället för blomflickor. Och ungefär lika spännande.

Modifast dag 5

Jag har inte så mycket att tillägga från de tidigare dagarna förutom att t.o.m grillchips kändes som att det hade varit riktigt gott att få äta. Till fredagsmyset fick barnen väja bland det snacks som jag tycker är allra minst gott och de valde grillchips och jordnötsringar. Det enda som är mindre gott än det är salta pinnar, men det ville de inte ha..

Och om den hemgjorda pizzan igår verkade god så var det inte lättare med hirsgratängen idag. Jag har inga problem med att laga maten, men jag klarar verkligen inte av att sitta vid bordet och titta på när de andra äter. Så jag satte mig i sovrummet med hörlurar och tittade på Once Upon A Time (tips för er som inte sett den serien). Men man kan ju inte sitta hela fredagsmyset ensam i sovrummet, så fick snällt sitta med när de andra satt med varsin liten skål med snacks och dippade grönsaker..

I övrigt har dagen funkat bra. Jag hade med mig alla tre barnen till gymmet när jag skulle träna cirkel imorse med meningen att de skulle stanna i barnrummet och titta på film, men efter halva passet kom de in i salen och ville titta på. Och de var jätteduktiga så de fick stanna. Först satt de alldeles stilla på en hög stepbrädor, men sedan började de dansa och göra likadana övningar som de stationerna som såg roligast ut. Men de störde ingen och de fick de andra deltagarna på passet att le, så då tyckte jag att det kändes ok att låta dem vara kvar. Efteråt kom det fram folk som talade om hur goa mina barn var, då känner man att de iaf kan uppföra sig bland folk och då har vi ju gjort nånting rätt ;-)

Imorgon är det vårcup för Tias och ridning för Tilda, så fullt upp hela dagen. Och givetvis samtidigt, så vi får dela upp oss och vara med varsit barn, och Indra får hänga med killarna.

modifast dag 4

Att inte äta är inte så svårt. Eller jo, det är svårt, men det är inte så svårt så att jag inte klarar av det. När familjen skulle äta Tias hembakade pizza satt jag i soffan istället för att sitta vid bordet och titta på, då hade jag dessutom redan tagit min middagsskak, men annars funkar det hyfsat bra att sitta med skaken vid bordet när de äter. 

Imorse gjorde jag hallonsmoothie åt dem till frukosten och då kunde jag dricka min hallonskak samtidigt så var det iaf samma färg. :-) 

För den som undrar så går det bra för Anna också. Hon är just nu i sommarstugan ihop med massa familj som har koll på henne och som stöttar istället för att truga på henne mat. Bra familj :-) 

Jag har tränat styrketräning idag och det börjar kännas att krafterna inte riktigt är desamma. Inte styrkan, men kraften. Orkade knappt gå upp för trapporna hemma efteråt. 

Imorgon är det pensionärsgympan igen, får se hur det går. 

Det som är jobbigt är egentligen att jag mår som att jag hade haft pms. Det är inte lika jobbigt för mig som för resten av familjen eftersom jag inte har nåt tålamod alls, vilket såklart går ut över dem. Det bästa hade varit om jag bara fick vara ifred och sitta i ett hörn och pyssla med mitt, men tyvärr funkar det ju inte ihop med familjen, och heller inte ihop med studier. Så jag får göra en kraftansträngning och försöka vara trevlig också. Det är ju snart bara fem veckor kvar, hur svårt kan det vara? ;-) 

Första dagen på sommarhalvåret

...lärde jag mig igår i Tildas klass. Det är varför vi firar valborg, det är den sista dagen på vinterhalvåret, idag är det alltså officiellt sommar :-)
Eller försommar iaf. Och solen lyser från en klarblå himmel. Och vi är lediga. Och alla barnen är hos oss. Och jag lever och mår bra. Man kan inte begära mer :-)

Modifast dag 3

Idag är tredje dagen med Modifast och jag är inte på topp. Jag känner mig grinig och osocial. Och förvirrad. Jag gick ifrån bilen utan att stänga bagaget, och märkte det först när jag insåg att jag glömt låsa bilen.

 Och att handla med tre barn varav en skriker så att man märker att andra kunder i affären blir irriterade, det är inget jag rekommenderar i vanliga fall, och definitivt inte när man går på lågenergi. 

Idag skulle vi egentligen ha åkt till vänner i stan och sett kortegen från balkongen och firat att pappan i familjen fyllt år, men jag kände mig som sagt grinig och osocial och kände att en bussresa med tre barn, en fest med tre barn och där alla äter massa gott och sedan en bussresa hem med tre övertrötta barn, det var lite mer än jag klarade av.. Det får vara lite osocialt under den här perioden. 

Men förutom att humöret och orken har varit allt annat än på topp idag så känns det ändå på något sätt rätt bra. Det känns som att jag kommer att klara av det här även om det kommer prövningar.
Jag var med Tilda i skolan idag. Vad har hänt med bambamaten? Mitt minne är att bambamaten var sådär god. I Övre Fontinskolan serverades idag ugnsbakad lax, kal örtsås och kokt potatis. Det fanns salladsbuffé med bla fetaost och soltorkade tomater. 

Bambatanten tittade på mig och sa "är du förälder? varsågod att ta för dig". Det hade varit så lätt att tacka ja och tänka att man ju faktiskt också kan byta ut bara vissa mål mot Modifast, men jag gjorde det inte. Jag sa "tack, men jag går på en kur så jag äter ingen mat just nu, men det ser väldigt gott ut". 

Det har också gått bra att träna hittills. Men det kan ju vara för att jag inte har tömt mina glykogenreserver ännu. Det tar väl ett par dagar. 

Den tredje dagen är också lite speciell av en annan anledning eftersom det var tredje dagen på Cambridgekuren som jag fick hjärtstopp. Jag vet att det var massa andra saker som spelade roll också, jag vet att alla mina värden är bra nu, att jag inte har något lågt kaliumvärde, jag dricker inte för mycket vatten/mineralvatten och jag blandar inte min pulverdiet med bantningspiller. Jag vet också att det är skillnad på Cambridge och Modifast och att jag inte är den enda som fått hjärtstopp samtidigt som man ätit Cambridgekuren, Men det är ändå lite psykiskt jobbigt. Det kommer att vara skönt att vakna imorgon och känna att tredje dagen är slut. Ett par gånger tidigare har jag fått för mig att köra en pulverdiet men aldrig kommit förbi tredje dagen. Men det är ju bara i mitt huvud. Men trots det ska det bli skönt när tredje dagen är över. 

Jag försöker också att tänka en dag i taget. Nu är snart den här dagen slut, då har jag klarat ännu en dag. Och egentligen, hur viktigt är det att äta? Nu satt familjen nyss och åt köttfärssås och spaghetti. Det luktade jättegott och smakade antagligen också jättegott, men nu har de gått från bordet, Marcus har börjat diska och smaken har troligen försvunnit ur deras munnar. Nu är det ingen skillnad på dem som har ätit och på mig som inte åt. Det är bara den lilla stunden som själva måltiden är, det kan man faktiskt leva utan. 

Det hjälper såklart också motivationen att jag har talat om för barnen att jag ska äta bara detta i sex veckor, då kan jag ju inte sluta. Måste ju visa dem att man fullföljer det man bestämt sig för. 

Och det är ju också lite en mental utmaning att faktiskt klara av det här. Uthållighet är ju inte min starkaste sida, speciellt inte när det börjar bli lite jobbigt. Tänk vad stolt jag kommer att vara nu när jag klarat det jag förutsatt mig att göra! 

Jag kommer att återkomma med uppdateringar. Några konkreta mätresultat blir det inte förrän när allt är klart, eftersom Anna och jag har bestämt att vi bara skulle väga och mäta oss första och sista dagen, eftersom det är lätt att ge upp om man inte får de resultat man vill under vägen. Men fortsätter att tala om hur det känns och hur det går. Vi har blivit en till i vårt gäng, Suss ville också bara med, så nu är vi tre stycken som kör tillsammans. Nån mer som vill hänga på så är det bara att säga till :-)

Nu kör vi, Anna och jag!

 Såhär ser det ut i vårt kök just nu. 

Staplar med modifast från golv till tak. 16 kartonger som ska räcka i en hel månad. 

Jag inser själv att detta är en skymf mot mitt (enda) hyllade inlägg att jag skulle sluta banta (som du kan läsa här), men jag har lite olika försvar, välj det som passar bäst: 
Jag skrev inlägget innan jag hade haft träningsförbud i ett helt år. Visst kan man säkert hålla vikten även om man inte tränar, jag känner många som gör det, men jag klarade det inte. Den vikten jag hade när jag skrev det inlägget, den vikten har jag inte idag. Idag väger jag ca 7 kg mer än då, och det känns inte bra. Därför gäller inte mina kloka ord just nu.
Mitt mål däremot är just att komma tillbaka till den känslan.

Så när Anna bestämde att köra Modifast för att få en kickstart i sin viktnedgång så bestämde jag mig för att haka på och köra tillsammans med henne. Därför står nu 16 kartonger Modifast i vårt kök. Och jag har gjort ett styrketräningsschema baserat på lite Olga, lite Challenge, lite CX Works och lite Bodypump så att vi inte ska tappa våra muskler under tiden utan mest bli av med fettet.

Idag har vi vägt oss och imorgon ska vi ses och mäta varandra så att vi kan se resultat både på vågen och måttbandet. Min första stora utmaning kommer att vara Londonresan, men det får helt enkelt funka.

Nu ska jag gå och lägga mig för dels är jag hungrig och dels ska jag gå upp tidigt imorgon för de har flyttat 7:30-indoor till 7:15. Som om det inte redan var okristligt tidigt..

Och det där LQTS-testet...

Jag har verkligen lyckats släppa det där med LQTS-testet. Jag har knappt tänkt på det alls. Men igår när jag var hemma hos mamma och pappa pratade mamma i telefon med en kompis. Kompisen frågade hur det var med mig, och mamma berättade att jag varit på alla kontroller och att nu känns det bra och det känns som att det äntligen är över. Och då kom jag plötsligt på att imorgon är det exakt två månader sedan jag tog det där LQTS-testet. Det skulle ta ca två månader att få resultaten.
Nu fattar jag ju att de inte kommer ringa exakt på dagen, men det måste ju ändå bli någon gång nu snart. Det kan verkligen vara det allra sista steget i hela utredningen, men det kan också vara bara början.
Med utredningar av hela familjen, medicinering av alla inblandade, ev en ICD inopererad i mig....Nu ska jag inte gå några händelser i förväg, så därför gör jag inte det. Jag försöker som sagt att inte tänka på det alls. Jag bara kom att tänka på det..

En fördel med att vara själv med barnen är att vi får en annan kontakt. Vi blir mer ett team. Märker nu att det annars är lite mer uppdelat i vuxna och barn. Jag ska verkligen försöka behålla den här känslan av att vi är ett team även när Marcus kommer hem. Det har varit nyttigt att vara ensam med barnen. Även om jag har fått jättemycket hjälp, både av mina föräldrar och av kompisar, och det dessutom är under en begränsad tid, så jag ska inte ens låtsas att jag vet hur det är att vara ensamstående mamma på riktigt. 

Under helgen har träningen blivit lidande eftersom jag inte tror att Tias och Tilda skulle orka passa Indra själva (och det är inte dem jag inte litar på ;-) ), men hoppas att få till de lite bättre under veckan som kommer. Tar med bollen, hantlarna och Olga-boken till mamma och pappa. 

Imorgon är det praktik igen - sista gången hos dietisten på kirurgavdelningen på Kungälvs sjukhus. 

Godnatt :-)

Vill att tiden ska gå fort...

Just nu saknar jag den här människan otroligt mycket. Den första veckan gick bra, men idag har det verkligen känts tomt hemma.

Nu vill jag att nästa vecka ska gå fort! Då är det bara Indra och jag hemma också, så då blir det ännu tommare. Jag tänkte att vi skulle bo hos mamma och pappa lite. De bor så nära skolan, och jag har så lite föreläsningar den här veckan, så jag tänkte att Indra kunde vara hos dem de små stunderna när jag måste vara där.

Och ska försöka boka in massa dejter med folk hela veckan, på lördag har jag bokat in en myskväll med Tina, sedan är det söndag och på måndag kommer Marcus hem! Så alla som vill dejta mig och Indra denna veckan,
 hör av er bara så bokar vi in nåt :-)

Pappa kom hem, för vi längtar efter dig... ;-)

Jag sitter på balkongen och väntar på att Indra ska somna så att jag ska kunna träna. Som synes går det sådär...
Väntar också på att solen ska komma till vår balkong så att det blir lite varmare här. Hela gatan utanför flödar av sol, men vi har en dum vägg i vägen..  Än så länge är solen mer än välkommen på balkongen med sin värme, sen blir det bastu. Skulle behöva tips på ett bra parasoll som passar på en smal balkong. Eftersom det inte går att sätta fast på räcket så behöver vi en med fot. Den måste nämligen kunna flyttas med solen, och vår balkong är ganska lång. Var hittar man en fot till parasoll som tar så liten plats som möjligt, är hyfsat tung och som inte kostar multum?

Nu har Marcus varit borta i tre dagar och barnen tycker att det räcker. För en liten stund sedan kom Indra med min telefon i handen med Marcus i luren. Hon hade ringt honom i Thailand och talat om för honom att han ska komma hem nu. Det kostar 5 kr / minuten att prata med Marcus på mobilen när han är i Thailand, tror inte att hans jobb blir så glada över den räkningen om Indra ska hålla på att ringa till honom lika ofta som hon gör annars. Dags för mig att hålla lite bättre reda på min mobil... 

Nu har lillskrotan somnat, det hörs på att hon hostar mer och mer, stackars liten.. Enveten förkylning som aldrig går över. Febern är borta iaf. Imorgon tror jag att hon kan gå till förskolan den lilla stunden jag ska föreläsa på Katrinelund. Men, som sagt, nu sover hon, fram med fitnessbollen och hantlarna och Olga-boken. Det går såååååå mycket lättare att träna när inte Indra är med och hjälper till :-) 

Balkongpimpning

När Marcus åker bort brukar jag passa på att ha lite projekt att fixa med. Jag har målat alla innerdörrar vita, målat köket och målat sovrummet.. Hm, mina projekt innefattar målning en hel del...

Vilken tur att jag gjorde något annat den här gången då :-)

Igår satt jag och googlade bland alla lågpriskedjor, och idag efter att jag hämtat barnen åkte vi runt och handlade blomlådor, ett parasoll (som tyvärr inte gick att fästa på vår balkong), massa fejkväxter (eftersom jag är oförmögen att hålla äkta växter vid liv) och ett litet växthus.

Ja, jag inser ironin i den sista meningen, men Marcus har sagt flera gånger att han vill odla på balkongen, så han och Tias ska få vara ansvariga för växthuset. Och om inte annat kan vi använda det som hylla att ställa fler fejkväxter på ;-)

Balkongen blev iallafall väldigt mysig. En gammal hylla fick agera bänk, så nu kan vi sitta flera personer där och det finns plats att lägga in saker under. Har inte kommit på vad ännu, men kanske krukor som inte används?

Nu hoppas vi bara att solen stannar kvar så att vi kan sitta på vår balkong och mysa och njuta. Och såklart dricka smoothies ;-) 

Gräsänka

Just nu sitter min man på ett plan nånstans mellan Frankfurt och Bankok. Tillsammans med sin syster ska han hälsa på sin moster som bor i Thailand, på Koh Lanta. Om två veckor kommer de hem igen.
Under tiden ska jag jobba på att bli lite mer självständig. Man kan om man bara vill och vågar :-)

Mat vid träning

Om det är något som jag lärt mig efter snart två år på dietistprogrammet så är det att enbart träning inte ger några resultat när det gäller viktnedgång. Kosten är A och O. För att få bra resultat med sin träning ska träningstriangeln vara liksidig. Alla delar är jätteviktiga.
Och man måste äta riktig mat! Men det ska vara bra mat!
På torsdag ska jag vara på Katrinelundsgymnasiet och föreläsa för en gymnasieklass om vikten med att äta riktig mat och att välja rätt när man äter mellan målen.

Det känns därför som att det här  med kosten är någonting som jag verkligen borde ha koll på. Men varför är det då så svårt att leva som man lär? Varför har jag så svårt att komma på vad jag ska äta?
Om jag nu verkligen vill ha bra resultat så hjälper det inte att bara träna och äta lite halvfjäsigt. Lika mycket fokus som läggs på träningen måste också läggas på kosten.
Det räcker inte att bara tänka på vad jag äter, det kräver lite mer planering än så. Och jag har ju fördelen att jag har ett dataprogram där jag kan näringsberäkna allting. Så kostplanering är nästa steg nu...

Andra "Olgaveckan"

Dora och Boots

Idag har det varit vår ända tills jag bestämde mig för att köra mitt konditionspass utomhus. Jag hann precis komma upp på kärleksstigen så kom regnet. När jag hämtade Indra på dagis på eftermiddagen hade både barn och pedagoger vinterkläder på sig. Men när Indra och jag kom hem sken solen igen, vi öppnade balkongdörren så Toblerone fick komma ut lite och så mös vi i soffan under en filt och tittade på Dora Utforskaren. Indra har precis börjat svara när Dora pratar med henne, idag svarade hon lite tyst och tveksamt på vad hon hette och visade upp med två fingrar hur gammal hon är.. Men det är fortfarande jag som får ropa "kartan" och "ryggsäck", så att Dora ska få ett svar, annars verkar det ju konstigt att hon pratar tillbaka :-)

bilden är inte från idag

Jag gick 5 km med stavar, men jag har svårt att få till stavgången. Jag försöker att spänna både magen och ryggen, armarna, benen och rumpan, men så slinter stavarna och i nedförsbackarna går det inte alls att få till det. Nackdelen med att hitta en väg med så många uppförsbackar som möjligt blir ju att det även blir en massa nerförsbackar.. :-( 

Så jag bestämde mig för att jag ska köra styrkepasset också ikväll, och så köra kondition igen imorgon. 

Att träna blir verkligen lite som en drog. Precis när passet är klart så är jag helt slut, men så fort jag återhämtat mig litegrann så känns det liksom lite snopet och tomt att jag är klar för dagen och att jag inte ska träna mer förrän nästa dag. Kanske man kan få till två pass om dagen de dagar det går att genomföra :-) 

1 minut och 18 sekunder stående planka igår. De andra två seten blev 30 sekunder stående och 30 sekunder på knä. Men snart kommer jag stå alla tre seten en minut på tå.
Minst!
Världsrekordet för kvinnor är 45 minuter... just sayin..

Jag har kommit igång jättebra med träningen och det har funkat bra. Känner redan att sista passet igår kändes bättre än första passet, och jag klarade att stå 1 min och 4 sekunder stående planka innan jag drösade ihop.
Men jag har väldigt svårt att jämföra min träning med det arbetsprovet jag gjorde på motionscykeln på sjukhuset. Där cyklade jag i ca 15 min och det blev tyngre och tyngre hela tiden tills benen inte orkade trycka runt tramporna i rätt tempo längre. Sedan var det klart. Om jag hade fått köra lite intervaller eller fått ställa mig upp så hade jag ju klarat betydligt längre tid. Jag brukar köra konditionsträning på motionscykel på gymmet också, men då cyklar jag i 45 minuter på en lättare växel, samma växel hela tiden, och istället kör jag intervaller olika snabbt. När jag är klar så är hela kroppen som spaghetti och benen har varit heeelt slut flera gånger under det passet. På sjukhuset var benen bara trötta på slutet och jag hade inte alls fått upp samma puls. Och styrketräningen ska vi inte ens börja försöka jämföra med den där motionscykeln..
Så nu har jag skrivit ett brev till både dr Romeo i Skövde och dr Finnas i Kungälv och bett om att få en EKG-bandspelare under två dygn som ska registrera mitt hjärta när jag tränar så som jag vill träna.
Hoppas det blir snart!!!

Min nya kompis fitnessbollen :-)

Min fitnessboll har kommit! 

Under första passet i måndags använde jag soffan när det gick eller körde utan boll. Får erkänna att bollen tog träningen till en helt ny nivå eftersom man samtidigt även måste hålla balansen. Soffan står ju där den står liksom.. 

Så bollen var helt klart värd de 99:- den kostade på XXL :-)

Det är inte helt lätt att övertyga barnen om att det här är BARA mammas "leksak", och två av tre barn önskar sig nu allra mest av allt en egen fitnessboll :-) 

Jag önskar mig allra mest av allt ett hantelset så man kan öka vikterna successivt. 

Det går inte att beskriva hur lycklig jag är över att äntligen få träna på riktigt igen. Det är världens bästa känsla att utmana kroppen och känna att man orkar mer än förra gången. Och jag har ingen lust att bli mer förkyld och få ta en paus igen, så jag försöker att inte äta för lite och att få i mig så näringrik och bra mat som möjligt. Så om någon är orolig för att jag ska sluta äta igen så var inte det. Det är frisk och stark som är mina ledord nu :-) 

Det handlar om att formulera ett specifikt mål

Jag har tränat mitt första pass efter Olga Rönnbergs bok. 

Jag har (med hjälp av Jennie) insett att jag har haft ett ganska diffust mål med min träning innan. "Jag vill bli smal och vältränad" har jag tänkt, men inte funderat på vad det innebär och vad jag behöver göra för att komma dit. Och om man gör som man alltid gjort så kommer man få de resultat man alltid har fått. 

Så om man vill ha andra resultat så får man alltså göra på ett annat sätt. Första steget är ju då att formulera vilka resultat man vill ha. Och jag har nu kommit fram till att jag vill vara stark! Jag vill orka mycket, jag vill ha muskler som syns och jag vill ha muskler som ökar min förbränning. Mitt första mål är att jag vill kunna stå på händer. Jag vågar inte ens försöka nu för jag är så rädd att mina armar bara ska vika sig och jag ska drösa ner på golvet och bryta armarna och nacken.. 

Det andra steget är att hitta någon som har fått de resultaten jag vill ha. Och då gäller det att hitta en person som har samma förutsättningar som mig. Alltså inte en artonårig fotomodell på en reklampelare utan en kvinna som har fyllt 30 och har varit gravid ett par gånger inom max två år. Och var hittar man dem?

Jo, hos Olga Rönnberg - mamma fitness. 

De tjejer/kvinnor/mammor som verkligen har följt hennes råd, hennes bok eller hennes PT online, de har fått otroliga resultat och precis de resultat jag vill ha. Så om det är någon jag litar på vet sin sak, så är det hon. Så nu ska jag INTE göra som jag brukar göra, att läsa hennes bok och sedan göra nån egen halvfjäsig version av det hon skriver. Nej, jag ska följa hennes bok slaviskt och göra EXAKT som det står, varenda övning. Det enda är att jag har fått stuva om lite i schemat för att det ska stämma med mitt schema, men alla momenten är med. 

Idag körde jag första passet, och jag får erkänna att jag troligen överskattat min egen styrka, men också att jag har underskattat träning hemma utan maskiner och utan långa konditionspass. Den timmen det tog att göra de 8 övningarna var en av de tuffare träningar jag gjort. Har aldrig förut fått så hög puls och blivit andfådd av styrketräning. Ramlade ihop som en död säl på golvet när det var klart. 

Så det här känns verkligen riktigt bra! :-) 

Arbetsdag i stallet

Igår var det arbetsdag i stallet. Alla sidor på paddocken skulle grävas upp för att en extra bräda skulle läggas under den befintliga särgen. Tilda och hennes kompis Emilia kämpade på duktigt, och de var så nöjda med att de fick vara med och ta hand om hästarna. Jag och Emilias mamma var nöjda med att vi fick frisk luft, sol och massa tungt kroppsarbete :-)

Dagen i bilder: 

Emilia och Tilda fick hjälpa till att bära hö till hästarna som stod i hagarna.

Emilia och Tilda grävde och slängde bort för stora stenar. 

Jag grävde också. Massor!
Emilias mamma Anette är med som skuggan som tar bilden.

Och så skulle det bäras brädor. .

Det känns bra att visa tjejerna att det ligger mycket jobb bakom att ha hästar som hobby. Det är inte bara att komma till stallet och få en färdigsadlad häst som man rider på och sedan lämnar till nästa ryttare. Det var fullt med tjejer och killar som jobbade på tillsammans och riktigt tungt jobb. Alla jobbade lika hårt.
 Hästtjejer är starka tjejer :-) 

Man är inte så snygg som man tror...

Det här är inte en före- och en efterbild. 

Den vänstra bilden är hur jag ser ut när jag tittar mig i spegeln på morgonen. Den högra bilden är hur jag ser ut när jag går ut genom dörren och slappnar av igen... Mindre tjusigt.. 

Den där lilla bullen som hänger över byxorna, den ska bort! 

Jag är tillräckligt frisk för att börja träna, iaf lite försiktigt, så idag började jag med att ta stavarna och promenera en timme den backigaste vägen jag kunde komma på. Som visade sig också vara den vackraste, och återigen blev jag kär i Kungälv och tänkte att jag aldrig vill bo någon annanstans :-) 

Brev från Romeo

Det slår aldrig fel... Är så taggad för träning, bestämt tid med Anna att träffas på gymet, vaknar med ont i halsen, snor i näsan och bomull i huvudet... :-(
En gång hann jag träna..
Och jag har inte varit sjuk på huuuur länge som helst...

Typiskt.....

Varför börjar vi alltid så tidigt i skolan? När jag inte fick träna började vi kl 10 varje dag, perfekt för att hinna gå på morgonpassen. Men nu står det plötsligt bara 9.00 eller t.o.m 8.00 på schemat. Hur motiverad jag än är att komma igång med träningen så är jag inte så motiverad att jag studsar upp ur sängen kl halv 5 för att hinna träna, duscha och sitta på bussen kl 06:55. Även om jag sminkar mig på bussen och äter frukost under första föreläsningen...
Har dessutom tre barn som inte vaknar, klär på sig, äter frukost, borstar tänderna, får med sig gympapåsar/läxor/simkläder/frukt och kommer iväg i tid av sig själva...
Så kan vi bara bestämma att inga föreläsningar börjar innan kl 10, helst 11... Fast ändå ska vi aldrig sluta efter kl 15 såklart... Och helst slippa plugga hemma... Och höja studiebidraget med några tusenlappar.. och så fred på jorden... det var nog allt...

Nu har jag visat brösten för doktor Romeo...

Hemkommen från sjukhuset i Skövde och doktor Romeo!
Besöket började med ett ultraljud (därav bröstflashen, man får ju ligga i bar överkropp på en brits), där allting såg jättebra ut! Den hjärtmuskelstärkande medicinen har funkat och den försvagade väggen i vänster kammare är inte längre försvagad och hjärtat slår mycket bättre än sist.

Efter det var det dags för arbetsprovet. Uppkopplad till alla elektroder satt jag på cykeln och stirrade på skärmen där mitt EKG visades. Varje extraslag markeras med ett V och sist jag cyklade var det en helt full rad med V:n under varje EKG-rad. Nu hoppades jag på noll.

Men så fort jag började cykla dök de upp och raden fylldes med svarta V:n.
För i HELVETE, tänkte jag, det har ju inte hänt ett SKIT!!! Det ser PRECIS LIKADANT som innan ablationen, jag kommer ALDRIG mer få träna, INGENTING hjälper ju!!!!!!
Doktor Romeo ställde sig precis vid skärmen och stirrade på mina hjärtslag länge länge och var helt tyst.
Till slut orkade mina ben inte mer. De ökar motståndet varje minut och så ska man hålla ett visst tempo hela tiden. Så jag fick sakta ner, och så fort min puls var nere i normalt igen så försvann alla V:n från skärmen. Inte ett enda!!!!

Sköterskan frågade förvånat om jag inte känner av extraslagen, om jag inte blir yr eller mår dåligt, och som vanligt förklarade jag att jag inte känner av nånting obehagligt när jag tränar.

Jag satt stilla  och väntade på att han skulle tala om att tyvärr har ablationen inte fungerat som vi hoppats. Jag borde ju vara van vid det här laget, så jag kände egentligen bara en välbekant uppgivenhet.

Men det han sa var att det ser bra ut och att det är fritt fram för mig att träna nu.
Va? Det var ju fullt med V!!
Ja, varannat slag är ett extraslag, men det är sällan mer en ett slag mellan varje vanligt hjärtslag och aldrig mer än tre. Förut kunde det vara så många som upp till sju extraslag innan det kom ett vanligt hjärtslag och det är såklart inte bra, det kan leda till hjärtflimmer som är lika illa som hjärtstopp. De vet ju fortfarande inte om jag hade hjärtstopp eller hjärtflimmer då när jag drabbades av plötslig hjärtdöd.

Så, nu är jag alltså framme! Den här parantesen i mitt liv är slut.
Jag väntar fortfarande på resultatet av LQTS-testet, men jag tänker inte stressa upp mig över det förrän jag vet om det är något att stressa upp sig över.
Så nu har jag inte tid att sitta här och skriva mer, nu ska jag till gymmet!!!
Wihooooooooo!!!!! :-) :-) :-)

Två dagar kvar...

Nu är det inte långt kvar...
I övermorgon!!! ( egentligen imorgon för klockan är över midnatt)
Jag har beställt mina journaler eftersom jag tänkte att det skulle vara bra att ha läst igenom dem innan vi kommer till Skövde, men de har inte kommit. Hoppas verkligen att de kommer imorgon!
Imorgon tjuvstartar jag genom att börja med kosten, har suttit i dataprogrammet vi använder i skolan och lagt in recept och anpassat och näringsberäknat för de kommande veckorna. För bästa träningsresultat :-)

En liten tagg gnager i magen, orolig att det ska finnas något fel på hjärtat. Att jag inte ska få de besked jag hoppas på...
Har väntat så länge på den här dagen, nästan ett helt år. Det var dagen innan skärtorsdagen förra året jag fick domen, totalt aktivitetsförbud!
Indra var då 1 år och 5 månader, jag hade kämpat bort 23 kilo av mina graviditetskilon och var på väg att verkligen börja känna att jag var mig själv. Det kändes äntligen helt ok att sommaren började närma sig och jag tänkte att det skulle kännas helt ok att gå omkring i badkläder på stranden det året.
Poff!!!!

Idag väger jag 7 kg mer än då, och är i betydligt sämre form!! Det är lika nära sommaren, men det känns betydligt mer ångestladdat i år.
Den här dagen - i övermorgon - är den dagen jag levt för när det känts för jävligt.
Ja, jag har ju massa annat positivt i mitt liv, så det har såklart inte alltid känts för jävligt varje dag i ett år. Men vissa dagar har det gjort det.
När jag sett alla uppdateringar på facebook om träningsframsteg tex.
Då har jag bitit ihop och levt för remissen till Skövde, för konsultationen, för tiden för en ablation och nu för resultatet av ablationen.
Så det är kanske inte konstigt att det sitter en liten tagg i magen och gnager oroligt..

Jag försöker att tänka bort den och förbereder mig för mitt livs fjärde och sista comeback! Nu blir det inga fler graviditeter och inga fler sjukdomar eller andra defekter.
Nu är det topphälsa som gäller!

...hemma igen..

Här ligger han i sin transportbur med varma vattenflaskor. Allting har gått bra, nu ska han bara få ta det lugnt och återhämta sig från narkosen i sin lilla väska i några timmar, och sedan får han hålla sig i buren i ett par dagar innan han kan komma ut och skutta som vanligt. Så skönt att allt har gått bra :-)

husdjur

Här är vår lilla lurvboll.. Som just nu är hos vetrinären och återhämtar sig efter att ha blivit kastrerad. Det kändes jättehemskt att lämna honom där alldeles ensam med främmande vetrinärer. Det är konstigt att man kan bry sig så mycket om något som är så litet, men han är ju vår lilla bebis. Eller kanske mest för mig...
Oavsett hur gärna barnen vill ha ett husdjur och looooovar att ta hand om det alldeles själv, så är det ju alltid förälderns huvudansvar att se till att djuret faktiskt har det bra. Det är ju ändå ett litet liv man har tagit hem.
Om en timme ska jag gå och hämta honom.. Undrar om han får en tratt..

En vecka kvar...

Nu är det inte långt kvar.. Jag har gjort ett träningsschema som bara ligger och väntar på att få användas.
På lördag ska jag dricka öl med Saga, sista alkoholen som kommer över mina läppar på vääääääldigt länge. Alkohol är ju en av de värsta bovarna vad gäller både träning och viktnedgång.

Är det någon som vill hänga på min hälsoresa så bara säg till :-)