Modifast dag 3

Idag är tredje dagen med Modifast och jag är inte på topp. Jag känner mig grinig och osocial. Och förvirrad. Jag gick ifrån bilen utan att stänga bagaget, och märkte det först när jag insåg att jag glömt låsa bilen.

 Och att handla med tre barn varav en skriker så att man märker att andra kunder i affären blir irriterade, det är inget jag rekommenderar i vanliga fall, och definitivt inte när man går på lågenergi. 

Idag skulle vi egentligen ha åkt till vänner i stan och sett kortegen från balkongen och firat att pappan i familjen fyllt år, men jag kände mig som sagt grinig och osocial och kände att en bussresa med tre barn, en fest med tre barn och där alla äter massa gott och sedan en bussresa hem med tre övertrötta barn, det var lite mer än jag klarade av.. Det får vara lite osocialt under den här perioden. 

Men förutom att humöret och orken har varit allt annat än på topp idag så känns det ändå på något sätt rätt bra. Det känns som att jag kommer att klara av det här även om det kommer prövningar.
Jag var med Tilda i skolan idag. Vad har hänt med bambamaten? Mitt minne är att bambamaten var sådär god. I Övre Fontinskolan serverades idag ugnsbakad lax, kal örtsås och kokt potatis. Det fanns salladsbuffé med bla fetaost och soltorkade tomater. 

Bambatanten tittade på mig och sa "är du förälder? varsågod att ta för dig". Det hade varit så lätt att tacka ja och tänka att man ju faktiskt också kan byta ut bara vissa mål mot Modifast, men jag gjorde det inte. Jag sa "tack, men jag går på en kur så jag äter ingen mat just nu, men det ser väldigt gott ut". 

Det har också gått bra att träna hittills. Men det kan ju vara för att jag inte har tömt mina glykogenreserver ännu. Det tar väl ett par dagar. 

Den tredje dagen är också lite speciell av en annan anledning eftersom det var tredje dagen på Cambridgekuren som jag fick hjärtstopp. Jag vet att det var massa andra saker som spelade roll också, jag vet att alla mina värden är bra nu, att jag inte har något lågt kaliumvärde, jag dricker inte för mycket vatten/mineralvatten och jag blandar inte min pulverdiet med bantningspiller. Jag vet också att det är skillnad på Cambridge och Modifast och att jag inte är den enda som fått hjärtstopp samtidigt som man ätit Cambridgekuren, Men det är ändå lite psykiskt jobbigt. Det kommer att vara skönt att vakna imorgon och känna att tredje dagen är slut. Ett par gånger tidigare har jag fått för mig att köra en pulverdiet men aldrig kommit förbi tredje dagen. Men det är ju bara i mitt huvud. Men trots det ska det bli skönt när tredje dagen är över. 

Jag försöker också att tänka en dag i taget. Nu är snart den här dagen slut, då har jag klarat ännu en dag. Och egentligen, hur viktigt är det att äta? Nu satt familjen nyss och åt köttfärssås och spaghetti. Det luktade jättegott och smakade antagligen också jättegott, men nu har de gått från bordet, Marcus har börjat diska och smaken har troligen försvunnit ur deras munnar. Nu är det ingen skillnad på dem som har ätit och på mig som inte åt. Det är bara den lilla stunden som själva måltiden är, det kan man faktiskt leva utan. 

Det hjälper såklart också motivationen att jag har talat om för barnen att jag ska äta bara detta i sex veckor, då kan jag ju inte sluta. Måste ju visa dem att man fullföljer det man bestämt sig för. 

Och det är ju också lite en mental utmaning att faktiskt klara av det här. Uthållighet är ju inte min starkaste sida, speciellt inte när det börjar bli lite jobbigt. Tänk vad stolt jag kommer att vara nu när jag klarat det jag förutsatt mig att göra! 

Jag kommer att återkomma med uppdateringar. Några konkreta mätresultat blir det inte förrän när allt är klart, eftersom Anna och jag har bestämt att vi bara skulle väga och mäta oss första och sista dagen, eftersom det är lätt att ge upp om man inte får de resultat man vill under vägen. Men fortsätter att tala om hur det känns och hur det går. Vi har blivit en till i vårt gäng, Suss ville också bara med, så nu är vi tre stycken som kör tillsammans. Nån mer som vill hänga på så är det bara att säga till :-)