Typiskt.....

Varför börjar vi alltid så tidigt i skolan? När jag inte fick träna började vi kl 10 varje dag, perfekt för att hinna gå på morgonpassen. Men nu står det plötsligt bara 9.00 eller t.o.m 8.00 på schemat. Hur motiverad jag än är att komma igång med träningen så är jag inte så motiverad att jag studsar upp ur sängen kl halv 5 för att hinna träna, duscha och sitta på bussen kl 06:55. Även om jag sminkar mig på bussen och äter frukost under första föreläsningen...
Har dessutom tre barn som inte vaknar, klär på sig, äter frukost, borstar tänderna, får med sig gympapåsar/läxor/simkläder/frukt och kommer iväg i tid av sig själva...
Så kan vi bara bestämma att inga föreläsningar börjar innan kl 10, helst 11... Fast ändå ska vi aldrig sluta efter kl 15 såklart... Och helst slippa plugga hemma... Och höja studiebidraget med några tusenlappar.. och så fred på jorden... det var nog allt...

Nu har jag visat brösten för doktor Romeo...

Hemkommen från sjukhuset i Skövde och doktor Romeo!
Besöket började med ett ultraljud (därav bröstflashen, man får ju ligga i bar överkropp på en brits), där allting såg jättebra ut! Den hjärtmuskelstärkande medicinen har funkat och den försvagade väggen i vänster kammare är inte längre försvagad och hjärtat slår mycket bättre än sist.

Efter det var det dags för arbetsprovet. Uppkopplad till alla elektroder satt jag på cykeln och stirrade på skärmen där mitt EKG visades. Varje extraslag markeras med ett V och sist jag cyklade var det en helt full rad med V:n under varje EKG-rad. Nu hoppades jag på noll.

Men så fort jag började cykla dök de upp och raden fylldes med svarta V:n.
För i HELVETE, tänkte jag, det har ju inte hänt ett SKIT!!! Det ser PRECIS LIKADANT som innan ablationen, jag kommer ALDRIG mer få träna, INGENTING hjälper ju!!!!!!
Doktor Romeo ställde sig precis vid skärmen och stirrade på mina hjärtslag länge länge och var helt tyst.
Till slut orkade mina ben inte mer. De ökar motståndet varje minut och så ska man hålla ett visst tempo hela tiden. Så jag fick sakta ner, och så fort min puls var nere i normalt igen så försvann alla V:n från skärmen. Inte ett enda!!!!

Sköterskan frågade förvånat om jag inte känner av extraslagen, om jag inte blir yr eller mår dåligt, och som vanligt förklarade jag att jag inte känner av nånting obehagligt när jag tränar.

Jag satt stilla  och väntade på att han skulle tala om att tyvärr har ablationen inte fungerat som vi hoppats. Jag borde ju vara van vid det här laget, så jag kände egentligen bara en välbekant uppgivenhet.

Men det han sa var att det ser bra ut och att det är fritt fram för mig att träna nu.
Va? Det var ju fullt med V!!
Ja, varannat slag är ett extraslag, men det är sällan mer en ett slag mellan varje vanligt hjärtslag och aldrig mer än tre. Förut kunde det vara så många som upp till sju extraslag innan det kom ett vanligt hjärtslag och det är såklart inte bra, det kan leda till hjärtflimmer som är lika illa som hjärtstopp. De vet ju fortfarande inte om jag hade hjärtstopp eller hjärtflimmer då när jag drabbades av plötslig hjärtdöd.

Så, nu är jag alltså framme! Den här parantesen i mitt liv är slut.
Jag väntar fortfarande på resultatet av LQTS-testet, men jag tänker inte stressa upp mig över det förrän jag vet om det är något att stressa upp sig över.
Så nu har jag inte tid att sitta här och skriva mer, nu ska jag till gymmet!!!
Wihooooooooo!!!!! :-) :-) :-)

Två dagar kvar...

Nu är det inte långt kvar...
I övermorgon!!! ( egentligen imorgon för klockan är över midnatt)
Jag har beställt mina journaler eftersom jag tänkte att det skulle vara bra att ha läst igenom dem innan vi kommer till Skövde, men de har inte kommit. Hoppas verkligen att de kommer imorgon!
Imorgon tjuvstartar jag genom att börja med kosten, har suttit i dataprogrammet vi använder i skolan och lagt in recept och anpassat och näringsberäknat för de kommande veckorna. För bästa träningsresultat :-)

En liten tagg gnager i magen, orolig att det ska finnas något fel på hjärtat. Att jag inte ska få de besked jag hoppas på...
Har väntat så länge på den här dagen, nästan ett helt år. Det var dagen innan skärtorsdagen förra året jag fick domen, totalt aktivitetsförbud!
Indra var då 1 år och 5 månader, jag hade kämpat bort 23 kilo av mina graviditetskilon och var på väg att verkligen börja känna att jag var mig själv. Det kändes äntligen helt ok att sommaren började närma sig och jag tänkte att det skulle kännas helt ok att gå omkring i badkläder på stranden det året.
Poff!!!!

Idag väger jag 7 kg mer än då, och är i betydligt sämre form!! Det är lika nära sommaren, men det känns betydligt mer ångestladdat i år.
Den här dagen - i övermorgon - är den dagen jag levt för när det känts för jävligt.
Ja, jag har ju massa annat positivt i mitt liv, så det har såklart inte alltid känts för jävligt varje dag i ett år. Men vissa dagar har det gjort det.
När jag sett alla uppdateringar på facebook om träningsframsteg tex.
Då har jag bitit ihop och levt för remissen till Skövde, för konsultationen, för tiden för en ablation och nu för resultatet av ablationen.
Så det är kanske inte konstigt att det sitter en liten tagg i magen och gnager oroligt..

Jag försöker att tänka bort den och förbereder mig för mitt livs fjärde och sista comeback! Nu blir det inga fler graviditeter och inga fler sjukdomar eller andra defekter.
Nu är det topphälsa som gäller!

...hemma igen..

Här ligger han i sin transportbur med varma vattenflaskor. Allting har gått bra, nu ska han bara få ta det lugnt och återhämta sig från narkosen i sin lilla väska i några timmar, och sedan får han hålla sig i buren i ett par dagar innan han kan komma ut och skutta som vanligt. Så skönt att allt har gått bra :-)

husdjur

Här är vår lilla lurvboll.. Som just nu är hos vetrinären och återhämtar sig efter att ha blivit kastrerad. Det kändes jättehemskt att lämna honom där alldeles ensam med främmande vetrinärer. Det är konstigt att man kan bry sig så mycket om något som är så litet, men han är ju vår lilla bebis. Eller kanske mest för mig...
Oavsett hur gärna barnen vill ha ett husdjur och looooovar att ta hand om det alldeles själv, så är det ju alltid förälderns huvudansvar att se till att djuret faktiskt har det bra. Det är ju ändå ett litet liv man har tagit hem.
Om en timme ska jag gå och hämta honom.. Undrar om han får en tratt..

En vecka kvar...

Nu är det inte långt kvar.. Jag har gjort ett träningsschema som bara ligger och väntar på att få användas.
På lördag ska jag dricka öl med Saga, sista alkoholen som kommer över mina läppar på vääääääldigt länge. Alkohol är ju en av de värsta bovarna vad gäller både träning och viktnedgång.

Är det någon som vill hänga på min hälsoresa så bara säg till :-)

Jag SKA tillbaka!!!!

Igår när Indra och jag skulle åka buss in till stan så såg jag bussen komma borta vid Maxi när vi kom ut från huset, så jag började springa med vagnen. Jag vet inte hur långt det kan vara till busstationen från vårt hus, men kanske max 150 meter. Jag orkade inte springa mitt fortaste den sträckan! 

Jag inser att jag verkligen kommer att få starta om från noll med träningen. Det kommer kännas som att jag ska dööööööööö! 

Men jag har gjort det förr. Det är ju som att börja om från noll efter varje graviditet, och det har jag gjort tre gånger. 

När jag började träna styrketräning, och började med bodypump så hatade jag axelövningarna mest av allt. Jag stod med mina enkilos hantlar och hela överarmarna och baksidan av ryggen brände som eld och armarna darrade efter halva låten. Jag gick från det till att klara en hel låt med fyrakiloshantlar utan att darra i armarna.

När jag kom tillbaka och började träna efter att jag var gravid, och gick på samma core-pass som innan kunde jag knappt klara av en enda magövning. Jag var så svag i magen. Jag gick från det till att klara plankan på fötterna och situps med femkilos viktplatta.

När jag började träna trodde jag aldrig att jag skulle klara att springa ens en hel minut på löpbandet. Innan jag fick träningsförbud sprang jag en halvtimme i intervaller med olika hastighet och olika lutning. 

Jag vet att jag kan komma tillbaka, jag vet att jag kan klara det. Men fy fan vad drygt det kommer vara innan det blir roligt igen... 

Delmål 1 och 2 - resultat

Min läkare ringde imorse med lite resultat. Hon var väldigt positiv!
Långtids-EKG visade ett enda extraslag på 24 timmar och en normal QT-tid.
Magnetröntgen var helt utan anmärkning, de hittade ingenting konstigt. Inte ens nån ärrbildning, så ska bli spännande att se vad de säger om det i Skövde. Romeo förespråkade ju magnetröntgen enbart av anledningen att han hittade ärrbildning under operationen. Som inte synts på någon av de två tidigare magnetröntgarna (?) heller... Undrar vad som egentligen finns i mitt hjärta, som är stumt för ablationskatetern men inte syns på magnetröntgen...
Bara hjärtat är friskt så får det se ut hur det vill :-)

Min läkare skickar alla resultat till Skövde iallfall, så får väl slutgiltiga svar när vi kommer dit.. om 11 dagar...

LQTS-test

Jag glömde ju att skriva att jag var på kliniken för genetiska sjukdomar och gjorde ett test för att se om jag har LQTS. Marcus var med mig för att vi skulle vara två om att få all information. Det verkade inte som att läkaren och sköterskorna trodde att det var jättestor risk att jag skulle ha LQTS. På de EKG:n de sett varierade QT-tiden rätt mycket och när den var som längst var den bara marginellt över gränsvärdet för kvinnor. De sa att hade jag inte fått hjärtstoppet så hade det inte funnits någon misstanke. Speciellt som det inte finns någon som helst indikation på att det skulle finnas i släkten heller.
Men nu har jag lämnat mitt blod i ett litet rör, nu ska det skickas till Holland där de ska söka efter fem olika gener och se om någon av de generna är defekta. Ca två månader tar det att studera de fem generna och sedan får jag komma tillbaka för resultatet.
Det är rätt häftigt ändå. Speciellt nu när vi läst biokemi och gått in på minsta lilla beståndsdel så det känns som att jag har koll på vad det faktiskt är de ska göra. Fantastiskt..

I vilket fall så fick jag inga som helst restriktioner, kan träna som vanligt och behöver inte tänka på något annat än att inte simma ensam i kallt vatten - typ en skogstjärn - vilket jag heller inte har några planer på, speciellt inte de kommande två månaderna..

Jag har också bestämt mig för att detta är den sista länken jag lägger på facebook till bloggen på ett tag. Jag kommer att uppdatera när det händer saker med hjärtat, men de som vill läsa får själva hålla reda på när det kommer nya inlägg. Det blir lite då och då :-)

Nedräkning... 12 dagar kvar...

Jag är inte så kort som det ser ut på den vänstra bilden,
 det är min man som har tagit bilden som är väldigt lång och
därför tar bilder uppifrån så att jag blir i dvärgperspektiv... 

Den här bilden la jag ut på instagram igår. 

Väntan som från början kändes som en evighet - från träningsförbudet till beslut om ablation till remiss till faktisk operation till testet för att se om den lyckats - börjar äntligen lida mot sitt slut. Det är 12 dagar kvar tills jag ska åka till Skövde igen och göra arbetsprov och ultraljud. 12 dagar kvar tills jag får börja träna igen. 

Den här bilden är på någon som ni aldrig mer kommer att få se. Den här rultiga tjejen kommer att vara ett minne blott. Nästa års baddräktsbilder kommer att se helt annorlunda ut! Jag fick en liten setback för 10 månader sedan, med en del av gravidkilona efter Indra fortfarande kvar, nu är det dags för resten att försvinna!

Jag har laddat med nya träningsbyxor och nya skor. Jag har ett styrketräningsschema som bara väntar på att bli ifyllt, här ska byggas upp muskler och styrka. Jag har bestämt tillsammans med de stora barnen att vi ska börja springa tillsammans så att vi i framtiden ska kunna springa ihop uppe i Fontin. Jag har fått mamma att lova att hon och pappa ska följa med mig till gymmet en dag så att jag får introducera dem för glädjen i att träna. Jag längtar efter att träna på morgnarna innan skolan tillsammans med Annelie som förr. Hela dagen känns lite bättre om man börjat den med ett spinningpass.

Så om alla håller sina tummar så håååååårt det bara går, för att allt verkligen är ok nu den 25 februari... 

Sen kör vi! Beach 2014 - och resten av livet - bring it on!!!! 

Magnetröntgen

Här har jag spenderat eftermiddagen. 

I en magnetröntgenmaskin på NÄL i Trollhättan. 

I ca en timme låg jag i det klaustrofobiska röret, medan en sköterska talade om för mig att andas in, hålla andan och andas vanligt igen. Medan min underbara mamma satt på en pall och höll i mina fötter, eftersom det var det som fanns utanför röret och gick att hålla i som moraliskt stöd. 

Tack mamma och pappa för skjutsen till Trollhättan och det moraliska stödet. Love you!