Hemkommen från sjukhuset i Skövde och doktor Romeo!
Besöket började med ett ultraljud (därav bröstflashen, man får ju ligga i bar överkropp på en brits), där allting såg jättebra ut! Den hjärtmuskelstärkande medicinen har funkat och den försvagade väggen i vänster kammare är inte längre försvagad och hjärtat slår mycket bättre än sist.
Efter det var det dags för arbetsprovet. Uppkopplad till alla elektroder satt jag på cykeln och stirrade på skärmen där mitt EKG visades. Varje extraslag markeras med ett V och sist jag cyklade var det en helt full rad med V:n under varje EKG-rad. Nu hoppades jag på noll.
Men så fort jag började cykla dök de upp och raden fylldes med svarta V:n.
För i HELVETE, tänkte jag, det har ju inte hänt ett SKIT!!! Det ser PRECIS LIKADANT som innan ablationen, jag kommer ALDRIG mer få träna, INGENTING hjälper ju!!!!!!
Doktor Romeo ställde sig precis vid skärmen och stirrade på mina hjärtslag länge länge och var helt tyst.
Till slut orkade mina ben inte mer. De ökar motståndet varje minut och så ska man hålla ett visst tempo hela tiden. Så jag fick sakta ner, och så fort min puls var nere i normalt igen så försvann alla V:n från skärmen. Inte ett enda!!!!
Sköterskan frågade förvånat om jag inte känner av extraslagen, om jag inte blir yr eller mår dåligt, och som vanligt förklarade jag att jag inte känner av nånting obehagligt när jag tränar.
Jag satt stilla och väntade på att han skulle tala om att tyvärr har ablationen inte fungerat som vi hoppats. Jag borde ju vara van vid det här laget, så jag kände egentligen bara en välbekant uppgivenhet.
Men det han sa var att det ser bra ut och att det är fritt fram för mig att träna nu.
Va? Det var ju fullt med V!!
Ja, varannat slag är ett extraslag, men det är sällan mer en ett slag mellan varje vanligt hjärtslag och aldrig mer än tre. Förut kunde det vara så många som upp till sju extraslag innan det kom ett vanligt hjärtslag och det är såklart inte bra, det kan leda till hjärtflimmer som är lika illa som hjärtstopp. De vet ju fortfarande inte om jag hade hjärtstopp eller hjärtflimmer då när jag drabbades av plötslig hjärtdöd.
Så, nu är jag alltså framme! Den här parantesen i mitt liv är slut.
Jag väntar fortfarande på resultatet av LQTS-testet, men jag tänker inte stressa upp mig över det förrän jag vet om det är något att stressa upp sig över.
Så nu har jag inte tid att sitta här och skriva mer, nu ska jag till gymmet!!!
Wihooooooooo!!!!! :-) :-) :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar