Fattar inte...

Brukar aldrig skriva om sånt här, men är så ledsen, arg och besviken och det känns så hopplöst, så måste få ur det på nåt sätt.. Varje gång jag tror att vi ska kunna ha en bra relation så får jag bevisat motsatsen. Jag förstår inte hur det kan vara viktigare att om och om igen få spotta mig i ansiktet. Vi borde ju ha samma prioriteringar och vi borde samarbeta för att det ska bli så bra som möjligt. Istället är det som att vi kämpar ett krig mot varandra. Det är ju inte logiskt nånstans.
Hur kan man vara så bitter och totalt sakna all empati och förmåga och vilja att samarbeta?
Vi har ju alla förutsättningar att kunna ha det hur bra som helst. Att underlätta för varandra istället för att motarbeta. Att hjälpas åt och se till att allting blir så bra som möjligt när vi nu sitter i den situation vi gör.
För nu är det såhär, och varför inte göra det bästa möjliga av det som finns? Så att alla ska må så bra som möjligt, inte minst de som är alldeles oskyldiga och som inte har valt den här situationen över huvud taget?
Jag fattar inte hur man INTE kan tycka att det är det allra viktigaste i världen!

Jag önskar så att allting kunde vara annorlunda, men jag vet inte hur jag ska lyckas ändra på det eftersom vi måste var två. Jag försöker allt, men från andra sidan är det bom stop. Otrevlig, dryg, självgod och självisk. Hur kan någon förändras så totalt. Eller har det alltid varit så fast att jag inte har sett det?
Hur diskuterar man med någon som är självgod och oförmögen att resonera? Som inte lyssnar och som lever efter mottot "..fast då blir det jobbigt för mig.."
Jag vet inte vad jag vill få ut av det här inlägget, förutom att kunna läsa igenom det sen och se om det kanske inte är så hemskt som jag tycker att det känns. Men det handlar ju inte om mig egentligen. Jag hade kunnat ta hur mycket skit som helst. Hade det varit upp till mig hade jag brutit all kontakt för länge sedan, men det går ju inte. Och det har jag insett, till skillnad från någon annan.
Personen försvinner inte för att man låtsas att den inte finns. Vi kommer alltid att vara tvungna att ha en relation och då är väl det bästa att försöka ha en så bra relation som möjligt. Eller är det bara jag som är knäpp?
Är det bättre att det finns två helt skilda världar utan någon kommunikation eller gemensam nämnare alls? Hur får det dem att må bra som inte har valt att ha det såhär?

Allting känns så jävla hopplöst för jag kan verkligen inte påverka ett skit. Jag bara ser hur det blir värre och värre, och jag ser hur det påverkar dem som inte borde bli påverkade. Och när jag vill få det att bli bra så möts jag av motsatsen. Och det känns som att det inte är av någon anledning alls än att jag inte ska få bestämma. Men det är ju för fan inte det det handlar om!!!!
Jag kan ta att bli spottad i ansiktet hur många gånger som helst, om det bara hade kommit något gott ur det. Men det har bara blivit värre och värre.. Hur långt ska det behöva gå? Och hur mycket kan jag på egen hand kompensera för det så att kontentan i slutändan blir att alla mår bra?

Världens finaste ska inte behöva lida bara för att en person inte kan samarbeta för fem öre och inte kan känna empati ens för de som borde vara viktigast i världen!!! Och hur kan pengar vara viktigare??
Jag fattar verkligen inte.. Jag kommer aldrig fatta..