Marian Keyes
Det här är min absoluta favoritbok - av flera anledningar.
Boken handlar om Rachel Walsh från Dublin. Hon är 27 år och lever ett sorglöst liv i New York. Tillsammans med sin bästa kompis Bridget festar hon på glamourösa klubbar och letar efter kärleken. Men någonstans går det fel och plötligt befinner sig Rachel på ett behandlingshem hemma på Irland. Det blir en omtumlande tid för Rachel som inser mer än hon egentligen ville om sig själv.
Den främsta anledningen till att jag tycker så mycket om boken är att jag är väldigt lik Rachel. Det låter knäppt, men terapin i boken blev även lite terapi för mig och jag lärde mig faktiskt saker om mig själv.
Dessutom är det en bok som man både skrattar och gråter av, vilket jag älskar.
Jag läser den här boken flera gånger om året. Lite då och då läser jag andra böcker, som deckare.. Men alltid när saker och ting känns jobbigt så är det den här boken som ligger på mitt nattduksbord.
Om jag läst den alldeles för nyss funkar även andra böcker av Marian Keyes, som skrivit en hel serie böcker om de fem systrarna Walsh. ...eller..? Finns det en bok om Helen?
.
Tja, en annan försökte ju få läsa lite högläsning för dig ur den nyligen, men det var inte så populärt.. Läste den själv istället då. Ojojoj, vad bra den är!! Puss syster
SvaraRaderaVa? Skulle du läsa den för mig? När då? Hade jag med mig den på sjukhuset eller har jag fler minnesluckor som jag inte har koll på?
SvaraRaderaJag hade med mig den så att jag skulle kunna läsa för dig, men du ville inte det.
SvaraRaderaUsch vad obehagligt det är när minnena inte finns.. Var jag arg? Känns som om jag var mycket arg, och isf kanske jag kommer ihåg..
SvaraRaderaEller så kommer jag bara ihåg att jag mest var arg och irriterad hela tiden..
Nä, just då var du inte så arg. Du skrattade lite matt och sa att du inte ville höra. Men du kom liksom ihåg boken och så tror jag, kanske var mest att du inte ville ha högläsning.
SvaraRaderaMen jo, du var ganska arg emellanåt och lite förvirrad eftersom du inte kom ihåg allt. Du ville inte ha hjälp med nåt, du tvingade sköterskorna att plocka ur katetern fastän de egentligen tyckte att du skulle ha den ett dygn till. Det var nog mest det att du inte tyckte att det var nåt fel på dig och du då liksom inte fattade varför alla höll på och dalta med dig och skulle kolla upp på dig hela tiden.
Kommer ihåg en gång när du var på toa och batteriet i din ekg-dosa tog slut så det bara blev jättekonstiga mönster på skärmen (som jag naturligtvis tittade på hela tiden du var på toa) och jag rusade in på toan för att kolla att du var okej. Då blev du lite irriterad och sa till mig att du minsann kunde gå på toa själv, det hade du gjort själv i 30 år.
Jag tror på nåt sätt ändå att det var just för att du är så envis och liksom utmanade dig själv som du blev bra så himla fort. Mirakulöst fort, kallar jag det.
Jaja, nu ska inte jag blajja mer utan gå och lägga mig. Om du undrar över något så berättar jag gärna.
Puss puss älskade syster!!