Idag blev en hemmadag med barnen.
Hade bara en lektion, 8-9.30.
När jag vaknade imorse tyckte jag att Lillskruttens hostande räckte som ursäkt att stanna kvar i sängen lite till.
Älsklingen bestämde sig för att jobba hemifrån och så fick vi en extra dag tillsammans.
Meningen var att jag skulle plugga matte oxå, men spelade "Finns i sjön" med Lillskrutten och bakade scones med Lilla Trollet istället. Vi hade en lugn och skön dag.
Separationen när pappan kom var desto värre.
Man får slåss mot alla instinkter för att stå där och le och låtsas att man tycker att det ska bli jätteroligt för dem att vara hos pappan medan det skär i hjärtat att höra gråten hela vägen ner i hissen..
Om jag fick en enda önskan i hela världen skulle det vara att få ha mina små fina mirakel här på heltid.
Kommer inte att få väcka Lillskrutten på hans födelsedag med skönsång och allt därtill, för den dagen infaller på en pappavecka..
Alla mammor som klagar på pappor som bara vill ha barnen varannan helg och ibland inte ens då: dra åt helvete för ni har ingen aning om hur lyckligt lottade ni är!!!
Usch va hemskt:((( Krmar
SvaraRaderaTack! :-)
SvaraRaderaFörstår att det måste vara fruktansvärt att vara ifrån barnen så länge varje gång och särskilt när de gråter när de ska till pappa. Men samtidigt är det inte så att det är bra att barnen har en pappa som finns i deras liv än en pappa som sviker barnen och som aldrig träffar dem?? Jag vet inte, jag har inga barn på halvtid så det är bara mina tankar. Styrkekramar till dig!
SvaraRadera