CIVA del 2

Ja, igår var ju älsklingen och jag på civa. Avdelningen där jag låg nedsövd och nedkyld under några dygn efter mitt hjärtstopp.

Jag skrev ju igår  hur konstigt det kändes. Jag kände inte igen mig för fem öre, och kände inte igen någon i personalen heller. Hoppas att de inte blev besvikna...

Däremot fick jag veta lite mer om vad som hänt. Hade en del saker som jag grubblat på. Det bästa var att jag fick dagboken som alla skrivit i, både familj, vänner och sköterskor. Sköterskorna sa också att jag hade haft ovanligt mycket besök, iaf för att inte vara en utländsk storfamilj.. :-) "Du måste vara en väldigt omtyckt liten människa", sa den ena sköterskan. Jag gladde mig åt att bli kallad "liten människa" :-)

Dagboken valde jag att inte läsa medan vi var där. Öppnade första sidan och såg "Hej Anna! Det är din bror som skriver" och kände att jag vill vara ifred när jag ska gråta..

Sköterskorna frågade om jag ville se de foton de tog på mig när jag låg där. Ville och ville, men jo..

Även om jag visste att jag varit uppkopplad mot varenda maskin som finns, så var jag ändå inte riktigt beredd på hur allvarligt det skulle se ut.. Min första tanke var "men gud, lät ni barnen se mig såhär?"
I bilen på väg hem läste jag dagboken. Tårarna rann. Har svårt att förstå hur fruktansvärt det måste ha varit för dem som satt där och inte visste ens om jag skulle överleva, och om jag skulle bli mig själv.. När jag väl vaknade så var ju faran över. Även om det var väldigt skrämmande att få veta vad som hänt så visste jag ju redan att det hade gått bra, om ni förstår vad jag menar..
Älsklingen var orolig för att jag inte skulle komma ihåg honom, och om jag skulle vara helt personlighetsförändrad. Han sa "tänk t.ex om du hade vaknat upp och frågat efter barnens pappa.."

När jag läste sista sidan i dagboken, författad av fru BB, kom minnet som en blixt. Jag pekade på boken och sa till älsklingen: "jag kommer ihåg det här!" Exakt samma sekund plingade mobilen till och jag fick ett sms från fru BB som undrade hur det varit på civa. Kan det vara så att riktig vänskap går lite djupare??

En annan sak som kanske går lite djupare är kärlek! Flera personer har kommenterat i dagboken att det verkade som att jag i mitt nedsövda drogade tillstånd verkade känna älsklingens närvaro. Att samma sekund som han öppnade dörren så reagerade jag med att "blinka", och även när de talade om barnen. Trots att det i mitt tillstånd borde ha varit omöjligt. Men störst av allt är kärleken, och kärleken övervinner allt!!

Med detta inte sagt att jag inte älskade även alla andra som var där - såklart!!!!

Utöver den här dagboken har min fina Tintinvän skrivit ett brev som jag fick av henne ett tag efter att jag hade kommit hem från sjukhuset. Där hade hon själv skrivit ner sina tankar och känslor under de dagar jag var nedsövd. Tårarna rann rätt bra på både mig och älsklingen när vi läste det.

Hon har precis åkt härifrån, idag här i egenskap av gudmor till Lillskrutten..

Slås hela tiden av hur underbara människor jag har i min närhet!! Jag är verkligen så lyckligt lottad!

Och nu ska jag gå in till min kärlek som ligger i sängen och spelar poker på datorn. Världens finaste man har jag!!!!!

Kramar från mig!!